Värdskap

Idag har jag varit värd på mitt jobb. Vi har börjat välkomna tillbaka medarbetare till kontoret under kontrollerade former. Vi får vara max 30% dvs i den del av huset där jag sitter, i ett storrum med nästan 100 personer normalt sett, får vi var max 28 personer. Vi har vägledningar om hur man håller avstånd, gott om handsprit och desinfekteringsmedel/trasor för att torka av skrivbord och utrustning. Vi uppmuntrar medarbetar att komma till kontoret litet då och då och har ett schema där man frivilligt kan fylla i när man planerar att vara närvarande.

Och så har vi värdar. Det är vi chefer som delar på värdskapet och idag var det min dag. Jag gick runt, kollade läget, svarade på frågor och fanns tillgänglig och det skulle bli trångt någonstans. Redo att agera och ta beslut! Nu var det ingen överhängande risk. När jag kom i morse var vi fyra personer, under förmiddagen två till och under resten av dagen kom och gick några personer. Många satt, en och en, i konferensrum. Det var med andra ord mycket lätt att vara värd, det fanns inget att göra. Men väldigt trevligt att hälsa på alla med två meters avstånd. Det skapar gemenskap.

Nu kommer det att dröja några veckor till nästa gång. Vi är många som delar på värdskapet. Däremot behöver jag åka in till kontoret nästan varje dag. Jag har bl.a. nyanställda att ta hand om där jag behöver kunna ge vägledning, få tekniken att fungera och visa runt i lokalerna. Just nu när jag behöver jobba långa dagar, hade det varit skönt att slippa resorna. Men det få vänta några veckor.

Perspektiv och utmaningar

En ny vecka har börjat och jag ids inte ens skriva om jobbdagen. Däremot vill jag plocka upp ett samtal som gav perspektiv. Pratade med en kollega, vi är ju inte många på kontoret, och vi berättade hur vi har det och hur vi upplever situationen. Jag berättade att jag tycker att det är lite jobbigt att inte finnas för mina föräldrar efter som de bor 20 mil bort. Jag kan ju inte handla åt dem och jag kan inte besöka dem. Då berättade kollegan att hennes föräldrar bor i Italien och har varit isolerade i 4-5 veckor, verkligen helt isolerade. Hennes mormor bor i Frankrike och en annan släktning i Marocko. Allt är ju relativt och i jämförelse kan jag stå ut med att missa pappas födelsedag i morgon.

För att slippa åka pendeltåg, tänkte jag att det var en bra idé att testa att gå hela vägen hem. Jag har gått delsträckor tidigare och de är ganska trist. Nu vet jag att det tog drygt 2½ h att gå hela vägen. Jag kan konstatera att jag behöver bättre skor och en bättre ryggsäck. Det vore även bra med en vattenflaska och något litet energitillskott. Framförallt behöver jag gott om tid. Ikväll startade jag lite för sent, ca 18.30 så klockan hann passera nio innan jag var hemma. Vill ju helst hinna med lite mer under en ledig kväll. Jag får nog utveckla konceptet något.