Omotiverat sur

Känner mig omotiverat sur idag. Kanske att alla har sådana dagar men jag tycker att det är roligare att vara glad. Det som började irritera mig var en snorkig urmakare. Jag ville ha hjälp med att byta batteri på en klocka samt få hjälp med ett armband på en annan klocka. Batteribytet gick bra. Men att enbart hjälpa till med armbandet var inte att tänka på. Tjejen hävdar att det inte går eftersom sprintpinnen är skadad och måste ersätta med en ny för 75 kr. Hm, tänker jag, det är inga problem att bara böja till den ”skadade” sprinten om man vill. Det ville inte tjejen. Då avstod jag. Av princip. Det går nämligen alldeles utmärkt med rätt verktyg. Och om man vill ha en ny sprint kan man köpa 4st för 19,90 kr (för alla fyra) på Clas Ohlsson. Nu är det inte pengarna det handlar om utan serviceviljan. Som butik kan man hjälpa till med småfix för de produkter man sålt utan att ta ett över pris. Hon hade kunnat få 75 kr för 15 sekunders arbete men förlorade istället en kund.

Nästa snorkiga bemötande fick jag av en ung kassörska på ICA. Även där var attityden att kassörskan alltid har rätt och kunden fel. Men jag orkade inte argumentera utan bet ihop och gick därifrån.

På vägen hem lyckades jag irritera några motorcyklister genom att köra enligt hastighetsbegränsningar och trafikregler. De låg väldigt nära vilket gjorde att jag valde att köra i exakt rätt hastighet. När jag sedan stannade vid stoppskylt var deras tålamod slut och de började tuta som galningar. Jag hann bli lite orolig när de följde efter mig in på en parkering men sedan försvann de. Kanske är det inte bara är jag som är sur idag.

Vanligtvis skulle jag inte reagera på dessa händelser men med en stegrande huvudvärk blir jag irriterad. Man är inte alltid på topp.

Oro för framtiden

Två händelser från gårdagen och en av dagens nyhetsrubriker har startat tankar och en oro för framtiden. Det jag ser i samhället är inte okej. Men jag vet inte vad jag ska göra.

I går morse när jag väntade på pendeltåget, överhörde jag en diskussion. En liten kille, kanske 7-8 år, diskuterade flyktingar och flykting politik och han var väl insatt i fråga. Han menade, helt övertygad, att Sverige tar emot för många flyktingar. Finland tar emot betydligt färre. Han menar att vi inte har råd med detta. Vi betalar för skola och för mat till dem. Men de betalar inget till oss. Sedan blir de tjuvar. De har ingen mat och måste därför stjäla. Resonemanget från en liten pojke. En liten grabb som är helt övertygad om att detta är den enda sanningen. Han hänvisade till nyheter och till Lilla Aktuellt.

När jag sedan satt på tåget fick kvinnan bredvid mig ett telefonsamtal. Hon menar att Sverige är ett orättvist land. Det är orättvist att ta emot så många flyktingar. Det kostar för mycket. Det är orättvist mot andra som vill in i landet, av andra skäl. Kvinnan hänvisade till en flyktigt bekant som ville att en familjemedlem som var kvar i deras hemland, skulle få komma till Sverige. Tydligen tar frågor om anhöriginvandrig tid och nu har flyktigfrågan prioriterats. Det är så orättvist, fortsatte kvinnan.

För mig blev detta en chockartad start på dagen. Jag kände inte till att småkillar har sådan övertygelser och jag kände inte till konkurrensen om att komma till Sverige. Och jag blev skrämd över att medmänskligheten var så totalt frånvarande i dessa diskussioner.

För mig finns det för- och nackdelar med allt, gott och ont. För mig är det viktigt med debatt och diskussion där båda delarna finns med. Vad kan vi göra för att göra gott? Hur kan vi lösa problemen? Men att enbart se problemen, det är inte den attityd som jag vill ska vara rådande. Men hur får vi till ett bra diskussionsklimat?

När jag i morse, återigen, möttes av en rubrik om brand i tilltänkt flyktingförläggning blev jag än mer bedrövad. Jag möts av insikten att min fråga är akut.

Känner mig bedrövad och förfärad över att det inte längre enbart är avsaknad av medmänsklighet, utan även närvaro av ilska och hat. Att det leder till destruktiva handlingar istället för goda lösningar. Det här är verkligen inte okej.