Del av sin egen historia

Häromdagen blev jag tillagd i en facebook-grupp för personer som varit aktiva i Kyrkans Ungdom, en del av Svenska Kyrkan. Tydligen är någon form av jubileum på gång. Jag, och de flesta andra i gruppen, var aktiva under 1980-talet. En gemensam grupp kan vara trevligt. En nackdel är dock att det är en nationell grupp med många medlemmar, som dessutom växer. När var och varannan person ska dela bilder från 80-talet, blir det många leenden men även många bilder. Jag drunknar i bildflödet.

Idag fick jag även en inbjudan till ett jubileum för en skola jag gått i. Skolan firar 30 års-jubileum och jag var en del av den andra årskullen i skolan. Kanske att det vore kul att återse gammal gymnasievänner. Kanske blir man betraktad som stofil av alla yngre.

Har inte tänkt så mycket på vikten av dessa sammanhang och återföreningar. Är det enbart en roliga grej? Har de ett mer meningsfullt syftet? Är det viktigt att påminnas om sin egen historia och vad man formats av? Faktum är att några av kommentarer i facebookgrupperna har dessa innebörder. Några vill gärna träffas igen, kanske att det finns en viss saknad av vissa vänner. Andra delar med sig av hur mycket de lärt sig under tiden då det begav sig och hur det format resten av livet. För visst påverkan man av det som sker under tonårstiden.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur mycket kontakt jag vill ta. Tills vidare nöjer jag mig med den digitala kontakten som facebook ger.

Återträff

Lördagen präglades av varma återseende, minnen som bubblade och samtal som flödade. Klassen som jag gick tillsammans med i grundskolan möttes för en återträff. Flera av oss har gått i lekis tillsammans, fler adderades till lågstadiet och vi var samma klass ända tills vi gick ut årskurs 9. Några som flyttade och andra som tillgång men alla är lika viktiga i vårt gäng.

När tio år gått sedan vi gick ut nian, hade vi vår första återträff. Många kom och det var riktigt kul. Sedan dess har vi inte sett fysiskt men många av oss finns på facebook och vi kan följa varandra i livet, om än med lite distans. Tyvärr kunde i inte alla komma denna lördag men mer än hälften av kom och det kändes riktigt bra.

Vi träffades redan på eftermiddagen för fördrink hos en av klasskamraterna (min väninnan sedan vi var fyra år gamla). Oj så nyfikna vi var på varandra i klassen. Skulle vi känna igen varandra? Har någon förändrats? Finns gamla roller kvar? Jo, visst känner vi igen varandra. Efter så många år tillsammans så känner vi ju varandra ganska väl. Visst har vi alla blivit äldre men mycket av våra personligheter känns igen direkt.

Efter några timmar lämnade för förfesten och åkte till en restaurang i Örebro. Samtalen fortsatte minst lika livligt. En stor applåd utbröt då vår klassförestående dök upp. Märkligt nog såg han nästan precis likadan ut som när han vinkade av oss för 27 år sedan. Han hade med sig kopia av bilder på alla i klassen för att känna igen oss. Och det gjorde han. Fler minnen svepte genom rummet.

Det är så fantastiskt med dessa möten. Det kändes både tryggt och naturligt att prata med alla, trots att vi inte sett på så länge. Som en stor familj. Och det är med värme som jag upptäckte att alla har lyckats riktigt bra i sina liv. Det var ett gäng harmoniska vänner som samlades, var och en har hittat sitt liv och det strålade om alla.

Nu är vi ivriga att se igen. Och jag ska försöka återuppta kontakten med några av mina gamla vänner. Goda vänner som jag vill vara rädd om.