Återkoppling och kompensation

Befinner mig i Göteborg och njuter av sommaren. Att jag är här just nu beror bl.a. på en gratis hotellövernattning vars erbjudande löper ut vid månadsskiftet. Det ville jag inte missa. Det är en rest av förra årets mindre angenäma vistelse. Jag fyller alltid i enkäter efter besöken. Jag vill inte klaga men beskriver gärna vad jag upplevt, både bra och dåligt. Förra året var servicen ganska usel. Jag hade ett rum med tropisk hetta och det var svårt att ha fönstret öppet på nätterna pga av en tillfällig, lite skum och mycket högljudd nattklubb utanför mitt fönster. Det blev inte mycket sömn. Det visade sig även vara en omöjlighet att köpa en kopp kaffe på hotellet. Det jag reagerade mest på var personalens totala handfallenhet. Det fanns ingen förmåga till initiativ eller ens försök att känna lite med sina kunder.

Efteråt hade jag bra dialog med en chef och antagligen står en del av min kritik och mina önskemål i något kundregister. Incheckningen gick jättesmidigt och de var ovanligt trevliga. Rummet är fint och en liten godispåse väntade som välkomstpresent. På rummet har jag även en vattenkokare med möjlighet att fixa kaffe och därtill står en AC-anläggning. Det är svalt och skönt! Suveränt bra! Bästa vistelsen här!

Den där vattenkokare, borde de ha kunna fixa redan förra året, chefen visste inte varför de inte ordnade det direkt. När det gäller värmen, så är det ett gammalt hus så de kan inte bygga om hur som helst. Jag tipsade om att erbjuda lakan istället för varmt täcke, erbjuda is och isvatten eller kanske till och med köpa in några bordsfläktar. Bara att visa att de bryr sig. Nu vet jag vet om det har portabel AC i alla rum, eller om det är en speciallösning, men för vissa känsliga personer är det ju avgörande för om man kan bo på hotellet eller ej. Och isvatten finns i receptionen!!!

Känns som rätt och riktigt att jag gav återkoppling och fick kompensation. Nu har de visat sig från sin bästa sida och kan få tillbaka mig som gäst. Förtroendet är återställt!

Att opponera och ge återkoppling

En av den stundande opponeringen jag ska göra innebär att jag ska ge återkoppling på någon annans uppsats. Tyvärr kom ingen rapport varken i onsdags eller torsdags. Under fredagen mejlade jag personen. Vi känner inte varandra men hon är flitigt i olika forum så jag har uppfattat henne som en driven och mycket ambitiös person. Därför blev jag lite förvånad att höra att hon inte hunnit klart och inte kommer vara  med på opponeringen.

Nästa åtgärd för mig var att kontakta examinator för att få veta vem jag då ska opponera på. Jag fick ett namn och det är en person jag känner, vi har jobbat ihop i ett grupparbete. Jag fick hans arbete och det är nu det svåra börjar. Det är helt undermåligt.

Det finns ingen struktur, det är flera obligatoriska avsnitt som saknas helt medan andra inte är i närheten av att uppfylla kraven. Vissa delar är obegripliga och inget håller ihop. Att svenskan är dåligt kan jag visserligen förstå eftersom personen inte har svenska som modersmål. Men tyvärr, vi har ju vissa krav att förhålla oss till. Det som gör mig lite förvirrad är om personen inte fattar att det är inte duger eller om hen gör en chansning.

Jag vet inte hur jag ska lägga upp min återkoppling. Kanske att jag kan välja ut några saker att prata om men jag måste ju vara ärlig. Det känns viktigt att kunna göra det på ett bra sätt så att hen känner sig uppmuntrad att jobba vidare. Å andra sidan, om personen bara chansar har jag ingen lust att engagera mig. Min tid är mer dyrbar än så. Det här kommer jag att behöva fila på innan det är dags att gå till handling.

Känslorna åker hiss

Hej och hå så många små händelser under samma dag som gör att känslorna och upp och ner och upp igen i rasande fart. Det är livet!

Det var tungt i helgen, inget gick som planerat och det kändes hopplöst och rörigt. Jag kunde inte känna mig nöjd med mina prestationer. I morse när jag kolla de resultatet såg jag att det inte var så hemskt och att jag faktiskt har mycket att vara nöjd över. Med den insikten jobbade jag vidare, metodiskt och i maklig takt och framåt lunch kände jag mig glad igen. På eftermiddagen höjdes humöret ännu mer då jag fick ett mycket glädjande besked om att en gammal surdeg blivit godkänd och klar. En stor tyngd släppte och jag var så glad.

Gick vidare in till dagens viktigaste möte där jag presenterade mitt arbete för min styrgrupp. Min handledare på skolan var uppmuntrande och kom mycket beröm och kloka kommentarer. Handledaren på företaget sa inte så mycket, men krävde desto mer. Det oroar mig. Jag skulle gärna jobba för hen men är samtidigt rädd att hen kommer att suga ur alla min energi. Hen vill att jag ska göra mer, och fortsätta med det som är bortprioriterat när jag egentligt börjar känna mig klar. Jag kan nog glömma mina tänka semesterdagar. Jag skulle så gärna vilja fokusera på all positivt feedback, men kraven får känslohissen att fara ner några våningar.

Känner mig helt slut och försöker hitta ny energi. Samvetet säger att jag borde fortsätta skriva på min rapport men kroppen säger att den vill vila ett tag. Vi får väl se vem som vinner. Jag tänker att jag ska trycka på hissknappen – den så går uppåt.

Darrig

Fy bubblan så jobbigt. Jag är alldeles skakig. Ikväll har jag haft någon form av seminarium som liknade en muntlig tenta. På engelska. Jag hade ingen aning vilken typ av frågor som skulle komma och helt ärlig hade jag aldrig kunna gissa det. Det var supersvårt och bland det värsta jag gjort på länge. Vi var två elever och två examinatorer. Turligt nog känner jag den andre studenten och vi har chattat efteråt. Vi är båda helt spaka.

Seminariet var via Skype så man såg hur professorn såg sur ut och hur vår lärare gäspade. När vi la på var jag helt övertygad om att jag sumpat allt. Min kompis var jättebra. Efter en kort väntan har vi fått personlig återkoppling och den sura professorn visade sig vara väldigt trevlig. Det blev ett bra samtal och högsta betyg. Det hade jag aldrig kunnat tro. Framförallt förstår jag inte att kompisen fick lägre betyg. Nu ska jag leta i frys och skafferi efter något att fira med. Måste bara få ner pulsen först. Pust.

Tack för service

Igår skrev jag om jag inte sitter tyst och att jag blev besviken på Bokus för lång hanteringstid för en beställning. Nu har jag fått svar. Det visade sig att det var en bok med lång beställningstid vilket påverkade hela min beställning. Det hade jag kunnat vara uppmärksam på, om jag hade vetat, vilket jag inte gjorde. Nu har det ordnat sig så att jag ska få alla de andra böckerna först. Varmaste tack för det!

Samtidigt har jag givit återkoppling till Bokus. Om jag hade varit ”smart”, hade jag beställt en bok i taget. Då hade det kommit på en gång utan att det kostat mig något extra. Men det känns ju vansinnigt sett utifrån hantering och av miljöskäl. Där har de en förbättringspotential.

Jag är i alla fall glad och nöjd med den service jag fått, att de undersökte mitt ärende och hittade en bra lösning snabbt. Jag är även glad för den goda tonen i dialogen. Jag gillar företag som lyssnar på sina kunder.

Förmiddagen som försvann

Var riktigt irriterad i morse. Idag, kl 13.00 var inlämningsdag för ett grupparbete. Trots att jag satt i natt och gjorde en annan persons jobb, så var hela arbetet inte klart som det skulle i morse. Vi har haft flera veckor på oss men det har varit svårt att få kontakt med de andra i gruppen. En tjej är ambitiös men osäker, hon svarar men tar inga initiativ. En kille hör i stort sett inte av sig. Han är duktigt och viktig för resultatet men det blir en stor osäkerhet när man inte vet om han tänker göra något eller inte. Jag har gjort det mesta av hans del.

I morse var han dock lite mer aktiv. Lärarna kollar nämligen så att alla har varit med och bidrag. Troligen det skälet till att han raderade delar av det vi gjort, skrev i det igen, så att det ska se ut som att han gjort det. Jag vet att jag inte ska bry mig, men det gör mig irriterad. Om han hade hört av sig och varit ärlig, hade vi andra självklart hjälp till och försökt lösa hans situation. Nu har vi försökt anpassa oss, gjort allt själva och då kan man inte låta bli att bli berörd när han ändrar utan att säga något. För mig är det inte kamratskap.

Hursomhelst fick jag sitta hela förmiddagen och kommentera, vägleda och stötta inför inlämningen. Jag tror att arbetet är okej så det ska bli skönt att lämna det bakom mig. Jag funderar dock på att ge återkoppling till mina gruppkamratet. De har många fina styrkor att ta vara på. Men det har även egenheter som de behöver arbeta med. Att fortsätta som de gör nu, kommer inte att fungera för dem i arbetslivet.

Egenreflektion

Personlig utveckling, att lära känna sig själv och utvecklas, är teman som intresserar mig. Det var anledningen till att jag anmälde mig till seminarierna på temat ”Mitt hållbara jag”. Första dagen, som var i måndags, var jag inte så imponerad av. Andra delen skedde på onsdagen och den dagen blev något mer givande.

Vi kom bland annat att tala grundkänslor som vi alla tycks ha, även om vi kanske inte lärt oss att känna igen alla delar och kommit på hur vi ska använda dem. Känslor, finns i olika styrkor och som jag förstår syftar känslor i grunden till att hjälpa och skydd oss. Jag har många gånga mött människor som bara tycks ha två lägen – av eller på. De kan gå snabbt från glada till exploderande ilska. Min tanke är, efter seminariet, att de har hela skalan men kanske inte lärt sig känna igen de olika steg och lärt sig agera. Det kräver träning. Känner jag igen hela skalan för alla känslor? Nej, troligen inte, om jag är brutalt ärlig mot mig själv. Vissa känslor har jag tränat mer på: glädje, ilska sorg, men andra är lite mer diffusa för mig tex äckel och skam.

Jag vill vara tydlig med att jag inte lägger värdering i hur andra agerar. Det är ett eget ansvar i att vara den person man vill vara. Ibland är det dock lättare att se på andra, för att upptäcka saker i sig själv. Allra bäst är förstås ärliga och goda vänner som vågar ge värdefull återkoppling i hur jag uppfattas av andra. Egenreflektion fungerar, även om det kan vara svårt. Alla sanningar är ju inte så roliga att ta emot, vissa kan vara riktigt svårsmälta. Men även om det kan kännas, så är det viktigt för mig att kunna vara ärlig mot mig själv. Jag vill inte lura någon, allra minst mig själv.

Terminens sista veckor

Att plugga på universitet innebär för min del att terminen pågår till den 14 januari och att terminens slutinlämningar ska ske nu i januari. En av dessa är en för mig viktig rapport som jag skrev ett utkast till och lämnade in den 8 december och som genomgick opponering den 20 december. Opponeringen var nervös men efteråt blev jag lite besviken eftersom jag inte fick någon matnyttig kritik, mest beröm.

På nyårsaftonen kväll, kl 21.40, fick jag återkoppling från min lärare på ett utkast till en rapport som jag lämnade den 8 december. Den innehöll massor av bra kritik. Jag är väldigt tacksam för denna återkoppling, men samtidigt lite ledsen att min lärare sitter med detta på nyårsafton.

De flesta fick sin återkoppling tidigare då jag var en av de allra sista som fick återkoppling. Det innebär att min tid för att fixa till rapporten är begränsad. På fredag är det deadline. Det är lite snålt om tid och jag måste vara effektiv, samtidigt som jag även har andra uppgifter att jobba med. Å andra sidan, av det jag har sett har de flesta andra av mina klasskamrater mer kritik att ta hand om. De behöver tiden bättre. Sådant är studentlivet.

Att ge återkoppling

Idag fick jag återkoppling på en skoluppgift jag gjorde för några veckor sedan. Jag fick inte högsta betyg på denna uppgift men tillräckligt för att få högsta betyg på kursen, så det är jag glad för. Men viktigare är att den här läraren skriver återkoppling som jag kan förstå, acceptera och ta till mig. Det är jag tacksam för.

Läraren beskriver både vad som fungerar bra och la även till ett avsnitt där han ser ”att jag kunde ha utmanat mig själv mer”. Det stämmer. När jag som vanligt i slutredigeringen insåg att jag skrev för långt, så tog jag den enkla vägen och radera några stycken. De hade behövts. Jag hade kunna göra mer men ville å andra sidan inte överarbeta. Men det är bra att veta till nästa uppgift.

Det som jag tycker är mindre bra att skolan lägger större vikt vid formalia och akademiskt skrivande än sakkunskapen. Där skulle jag vilja se en jämnare balans. Det har jag skrivit i återkoppling (som hade en deadline innan kursen var slut). Jag hoppas i alla fall att skolan kan ta till sig av min återkoppling på samma sätt som jag tar till mig av deras.

Obestämbara känslor

Sitter just nu med ett mail från en av mina lärare och jag vet inte vad jag ska känna.

Bakgrunden är att det ofta är svårt att veta vad skolan förväntar sig. Vad vill de ha, vad är lagom nivå? Det är väldigt svårt att veta. Under hösten har jag fått i stort sett högsta betyg där det varit möjligt och jag har tolkat det som att jag överarbetar. Samtidigt höjs nivån. Men den varierar också från lärare till lärare. Ett av mina betyg var på en hårsmån. Det var en hemtenta där jag fixat alla uppgifter exemplariskt men en delfråga som var tveksamt hanterad. Den enda uppgiften hade kunna sänka hela betyget fler steg. Så små är marginalerna.

Nu under våren fick jag ett betyg som inte var topp. Betyget i sig bekymrade inte mig, men jag fattade inte vad jag skulle göra. Det var en helt ny kurs, nya lärare men jag uppfattar att jag ligger på samma nivå som tidigare. Så när jag fick återkoppling om vad jag behövde förbättra så blev jag så konfunderad. Jag fattade verkligen inte. Tills slut bestämde jag mig för att skriva och fråga.

Idag har jag fått ett jättebra svar. Jag förstår var jag brister och vad jag ska förbättra. Men så fick jag även ett högre betyg. Det hade jag inte räknat med. Så nu vet jag inte vad jag känner. Stolt att jag ställde frågor? Skamsen för att det kan uppfattas som klagomål? Ännu mer skamsen för att betyget fick en betydelse? Eller bara glad för att jag fick hjälp?

Nåväl, nu är det upp till bevis och prestera bättre nästa gång.