Claire Messud

Igår var det äntligen dags. Jag som längtat så länge. Den amerikanska författaren Claire Messud har kommit till Sverige och ”uppträdde” på kulturhusets internationella författarscen, som den här gången befann sig i Årsta. Jag föll pladask för hennes bok ”Kvinnan på övervåningen” när jag läste den för några år sedan. För bara några veckor sedan läste jag hennes senaste bok ”Den brinnande flickan”. Nu har även hennes mest erkända verk blivit översatt till svenska, en läsning som jag har att se fram emot.

Samtalet leddes av Linn Ullman. Det var som en fortsättning på ett samtal de höll i Stockholm för fem år sedan. Jag var inte med då men det gjorde inget. Tyvärr var Ullman inte så tydlig i sina frågor, även hennes analys av Messud texter var mycket intressant att ta del av. När Messud väl fick ordet var det intressant att lyssna till henne. Jag blir både imponerad och inspirerad.

Efter samtalet fanns möjlighet att köpa hennes böcker. Tyvärr var det inget lockpris. Det är lite förvånande eftersom de ofta erbjuds fina priser vid sådana här tillfället. Å andra sidan var kön till signeringen kort så jag köpte en bok, ”Kejsarens barn” som jag fick signerad. Ett kort men trevligt samtal hann jag också med.

Det här är en sådan kväll som betyder så mycket för mig och ger mig massor av energi. En kväll och ett samtal som kommer att vara ett varmt minne.

Fredagen som var

Det var länge sedan som jag längtade så efter fredagen. Just den här veckan såg jag fram emot helg. Först en helt okej dag på ”jobbet”. Jag trivs med mitt exjobb men jag sitter oftast ensam på kontoret vilket är trist. Under fredagen fick jag i alla fall lunchsällskap men de diskuterade så otroligt detaljerat om kemiska föreningar mm så att jag fattade ingenting. Jag kunde inte komma med en enda klok kommentar. Jag är imponerad av andras arbete, intresserad men jag kan för lite för att konversera. Eftersom företaget har mycket flexibla arbetstider så började folk lämna kontoret vid tvåtiden och efter tre var jag helt ensam. Passade fint att kompensera för den sena onsdagskvällen så även jag gick tidigare. Var hemma en kort stund men hann i alla fall lyssna på P1:s ”Spanarna”. De är alltid lika bra!

Att ta sig från norra Stockholm till Årsta som ligger strax söder om söder, går utmärkt med pendeltåg och sedan buss. Det tar förstås lite tid särskilt när bussen stänger dörrarna och åker precis framför näsan. Sådant irriterar mig, dvs när kundtänket brister. Hann i alla fall fika innan teatern. Det kan var bra med något i magen inför en lång teaterkväll.

Strax efter elva kom jag ut från teatern och skulle ta mig hemåt igen. Så sent går bussar inte så ofta och jag hade otur och fick vänta både på buss och tåg. Känner mig inte van vid att åka pendeltåg sena fredagskvällar då parfymdoften blandas med lukt av vin och öl. Det var inte stökigt men jag undrar om jag var den ende som var nykter.

Man kan tro att man stupar i säng men med en bra pjäs i medvetande så måste man landa innan kan somna. Så skönt att få ha sovmorgon.

Min fantastiska väninna

Min fantastiska väninna” spelas som pjäs inom Kulturhuset i Stockholm. Eftersom själva kulturhuset är stängt för renovering spelas denna pjäs på den lilla teatern i Årsta. Pjäsen baseras på de fyra böckerna av Elena Ferrante och hela föreställningen var ca fyra timmar inkl en paus.

Det är många roller och karaktärer och de flesta av dem gestaltas fantaktiskt bra. Det är en fin helhet med skådespelare ,text, gestaltning, dans och scenografi. Det tar av mycket av skådespelarna och det är imponerande att de orkar under alla timmar. Pjäsen hade premiär i början av året och det är slutsålt hela våren. Däremot kommer fler föreställningar nästa år! Jag förstår publiktrycket och jag glad att någon lämnat återbud som möjliggjorde mitt besök.

Eftersom jag bara läst den första boken i romansviten, så vet jag inte hur mycket som finns med i pjäsen. Jag hade även svårt att hänga med i alla namn och roller (skådespelarna spelar flera roller). Jag tycker inte att det gör något. Det som finns med är riktigt bra och det berör på väldigt många sätt. Maja Rung som Lenú är alldeles strålande.

Det är en utmaning med en så lång pjäs, särskilt efter en lång arbetsvecka. Det är trångt i den lilla teatern så man kan inte sträcka ut benen. Det är inga mjuka fåtöljer heller även om det försett sitsarna med extradynor. I detta fall var pjäsen så bra att man accepterade ev olägenheter. Visst var det skönt att få sträcka på benen i pausen men samtidigt ville man in i salongen igen och se mer.

Sammanfattar det hela med att det blev fyra fantastiska timmar.

Ledig dag

Idag är jag ledig. Det är oerhört skönt att få ta sig en ledig dag och lämna skolböckerna stängda.

Min dag började med frukost på ett café i Gamla Stan. Supermysigt att få unna sig en miljöombyte. Hade ett ärende till stan för att signera papper, så det passade fint med att strosa i gamla stan. Solen strålade så jag vände näsan mot solen och började går. Först Södermalm och sedan över Årstabron. Det blev några fynd hos Gudrun Sjödén innan jag tog tvärbanan till Alvik för lunchkaffe. Tog en runda i city innan jag for hem med mina fina fynd. Jag kände mig så nöjd med min dag. Apropå ingenting så har jag sett Sara Danius, Jonas Hallberg och Lars-Åke Wilhelmsson (Babsan).

När jag satte nyckel i låset, så hörde jag hur det ringde, så jag skynda in. Det var min mamma som äntligen fått hjälp av vården. Hon har mått mycket dåligt under en lägre tid men vården har inte hittat felet, inte engagerat sig heller. Nu vet hon att hon har förträngningar i hjärnan, som inte går att åtgärda. Hon var jätteledsen förstås eftersom det är hög risk för stroke. Förträngningarna gör att blodtrycket pendlar får jättehögt till jättelågt. Hon ramlar väldigt ofta och slår sig illa. Själv ser jag det som bra att veta vad det är, men min mamma ser främst att det inte finns någon hjälp och att ingen bättring är i sikte. Det är inte lätt att bli gammal.

Nu ska jag fortsätta med min lediga kväll. Ser fram emot att få läsa en bok.

Nu när jag ändå är här

Ikväll har jag varit på utflykt i en av Stockholms södra förorter, Årsta. Jag besökte Årsta torg som tycks vara byggt tidigt 50-tal (gissning) och det var mitt första besök. Anledningen var att jag vill se en pjäs ”Nu när jag ändå är här” som spelade så en scen i Centrumhuset.

Pjäsen är en del av KulturhusetStadsteaterns satsning på Kretsteatern som Sissela Kyle driver. Idéen är låta teatern komma ut till folket dvs olika platser i Stockholm. Jag gillar idéen även om jag inte riktigt tror på den. Det är kul att få upptäcka små mysiga teaterscener och olika stadsdelar/förorter. Samtidigt är det ju enklast för alla att ta sig in till stan. Jag är inte övertygad om att de når en ny publik. Snarare så att sådana som jag, tar sig ut i förorten. Men jag är gärna fel.

Ikväll såg jag ”Nu när jag ändå är här” som är terapiteater. Den har spelats och spelas som soppteater och var en del av flera föreställningar som har sin grund i terapisamtal, som den kan se ut. Per Narsoskin är författaren. Pjäsen spelas av Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos och är regisserad av Niklas Hjulström. Jag tycker Gunilla Nyroos är fantastiskt bra och det var anledningen till min ihärdighet i att få se pjäsen. Jag tycker att pjäsen är intressant som bland annat tar upp hur svårt det kan vara att se vissa saker hos sig själv. Det är tänkvärt.

Vill också ge en eloge till Sissela Kyle som gav en varm inramning på kvällen. Hon välkomnade i dörren och kollade biljetten och gav en introdukton på scen. Hon bidrog till en nära, nästan familjär stämning och spred mycket värme. Nu ska jag spana in mer av Kretsteaterns program. Kanske jag får se mer av Stockholm på detta sätt.

Hit och dit leder också till något

En upprorisk mage med stark, egen vilja har lett till en hel del promenader den senaste tiden, då annan träning inte känt lika attraktiv. Eftersom jag gillar att traska runt, så är det inga problem, tvärtom har jag fått se mycket.

En dag tog jag svängen City – Gamla stan – Södermalm, en annan dag City – Vasastan – Birkastan och igår blev det Årsta – Södermalm – Gamla stan – City. Stockholm är vackert och det finns många gator att välja på och mycket att se. Jag går lite hit och lite tid för att få till lagom långa promenader och det är härliga upptäcktsfärder.

Nackdelen, det tycks ju alltid finnas en sådan, är att jag inte alltid vet var jag är och därmed inte om det finns några risker att beakta. Tyvärr måste man ju tänka på sin säkerhet. Jag försöker alltid gå där det finns gatlyktor och undviker att gena genom mörka parker och skogsdungar. Mörkret lägger sig tidigt så här års och det är lätt hänt att jag helt plötsligt är på en alldeles för mörk plats. Nu tror jag inte att det är farligt men jag ser det som en nackdel att inte ha bättre koll.

Fördelarna överväger. Det är skön motion, jag kan göra ärenden samtidigt och jag njuter av upplevelsen. Jag tänker klart, reder ut problem och har goda planer för framtiden. Att gå lite hit och dit leder till oväntat mycket positivt, sånt man behöver i livet.P1000892(2)