Dagen utan fokus

Tänk att det redan gått fem år sedan den där hemska dagen, en av de svåraste i mitt liv. Min ögonsten, min brorson gick bort alldeles förtidigt och det blev en stort chock. Svårt att inte tänka på det när det är årsdag. Men framförallt vill jag minnas allt som var han, hans glädje, värme och allt han kom att betyda för mig. Han, den mest betydelsefulla personen i mitt liv, är det viktigaste som hänt mig. Det får man inte glömma bort.

Hade tänkt göra något klokt idag men det går inte. För varmt för långvandring som annars är mitt knep för att hålla tankarna i styr. Känner även av gårdagens vaccin en aning. Så jag har tagit det lugnt. Blandat minnen med att lyssna på radio. Försökt läsa några rader men det är svårt med koncentrationen. Och så får det vara. En dag om året.

Minnet av honom finns med mig alla dagar. Och det känns tryggt.

Minnen

Planen för dagen var vandring men så blev det inte. Jag sov dåligt i natt, försov mig och vaknade alldeles för sent. Jag skulle nog må bra av fysisk aktivitet men jag behöver även sömnen, så nu blev det så. Valde att ta en tur med bilen och den turen blev längre än planerat. Idag är det fyra år sedan min älskade ögonsten gick bort och ju  längre jag körde, desto mer rätt kändes det att åka till hans grav. Jag behövde det idag.

Vädret var bättre än prognosen förutspått och jag hade solsken hela färden. Åtminstone ända fram till några hundra meter före kyrkogården. Då öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det var så kraftfullt att all sikt försvann och bilarna stannade längs vägkanten. Så kom haglet i stora, hårda kulor. Ibland undrar man ju var vädret vill säga, men det stämde i alla fall med min sinnestämning just då.

Det blev fint på graven och jag är glad att jag åkte dit. Efteråt, när solen sken upp igen, åkte jag till Strängnäs och åt den största glass jag någonsin ätit. Jag saknar min ögonsten, men jag är allra mest tacksam för att jag fick vara en del av hans korta liv och att han förgyllde mitt liv. Allt det goda vill jag fira och minnas. Han älskade banan och därför fick det bli en banan split i solskenen i hamnen.

Hemresan gick bra men jag känner i kroppen att det varit en känslomässigt tung dag med många minnen. Så får det vara, även denna typ av dagar måste får finnas, förutsatt att de inte blir för många. Ibland måste man få minnas och äta glass.

Varmt minne

Känslomässigt har jag några speciella dagar nu. Det är två år sedan hela tillvaron kraschade då min älskade lilla ögonsten dog. Det senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på hur ovetande jag var om livet, alldeles innan det hände. Jag minns den där måndagsmorgonen, åtminstone delar av den, då besked kom. I morgon är det, datummässigt, årsdag. Det väcker så många tankar och minnen.

Under dessa åren har jag fått lära mig mycket om sorg och saknad, att hantera sorgen, gå vidare och leva med saknaden. Jag har fått kämpa hårt och idag kan känna stolthet över mig själv. Jag har inte värjt det svåra, jag har inte flytt det jobbiga, utan accepterat situationen och steg för steg bearbetat och tagit mig vidare. Jag har hittat ett sunt sätt att hantera sorg och saknad på.

Minnet av min älskade ögonsten är varmt och det håller jag levande. Jag är tacksam för de åren jag fick ha honom i mitt liv, även om det inte var så många. De åren var fina och han betyder så mycket i mitt liv, både då, nu och framöver.

Ett fattigt år

För att år sedan såg tillvaron helt annorlunda ut. När jag vaknade på morgonen var jag irriterad på världsliga ting. Så kom det fruktansvärda beskedet att min älskade ögonsten gått bort. Min brorson blev bara 13 år. Jag saknar honom så att det gör ont och det känns verkligen när man når en årsdag.

Jag vill helst tänka på allt fint han betydde för mig. Jag vill minnas allt det glada och hylla den fina kille han var. Det gör jag för det mesta. Men idag är det tungt. Tankarna dras till den hemska dagen och dagar av sorg. Kanske måste man få ha sådan dagar.

Händelsen och det senaste året har inneburit att jag omvärderat mycket i livet, gjort en hel del förändringar och lagt grunden för kommande ändringar. Jag är inte riktigt den samme som tidigare även om mycket av mig förstås finns kvar.

Konstigt nog har jag inte kunnat skriva så mycket om min ögonsten, vad han betydde och alla känslor och tankar som snurrat runt. Att skriva har inte varit mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag slutade försöka. Däremot har jag samlat uppslag, små lappar med embryon till texter och idéer. Det ska jag ta tag i nu. Någon gång under året bestämde jag mig för att ge det ett år. Året har gått och nu ska jag lägga upp en plan för det skrivprojektet. Eller rättarare sagt i morgon. Idag får tankarna vara på annat håll.