Besvikelser

Igår sken solen. Det var helt underbart att sitta på balkongen, med kaffekopp och skolbok. Jag började installera mig på balkongen och tänkte att där ska jag sitta resten av våren, kanske hela sommaren. Därför blev jag så himla förvånad över dagens gråväder. Idag är det inte alls lika inbjudande med kaffe på balkongen. En av dagens besvikelser.

En annan besvikelse upplevde jag igår i samband med mitt ena grupparbete. Vi skulle ha ett webbmöte igår. När jag var redo, insåg jag att jag sett fel på klockan och var en timme sen. Självklart hörde jag av mig direkt, bad om ursäkt och frågade både hur mötet gått och varför de inte kontaktat mig. Det visade sig att ingen av de andra brytt sig om att ha möte. Jag blev lite paff. Ingen ursäkt, ingen förklaring. De enda de ville var att skjuta upp arbetet några veckor, vilket jag motsatte mig. För mig är det inte rimligt att skjuta upp allt till sista sekund. Vi behöver ta ansvar för gruppens arbete tillsammans. Nu känns det ensamt.

Nästa besvikelse kom i samband med ett annat grupparbete. Vi skriver på en rapport där vi tagit ansvar för olika delar. Ett textavsnitt var mycket märkligt (i sammanhanget) så jag började kolla på den. Upptäckte direkt att allt som personen ”skrivit” var kopierat från en webbsida. Det kallar jag för plagiat och eftersom texten kommer upp som resultat nr 2 när man googlar, så var det inte jättesvårt att upptäcka. Jag blir faktiskt ledsen att upptäcka sådant. Jag vill ju kunna lita på mina kompisar.

Besvikelser tillhör livet och jag kan lära mig att hantera dem. Men just nu känns sinnet lika grått som vädret. Men det lär väl klarna upp och snart är nog solen här igen.

Vem vill jag vara?

Nu när jag är nere i en tillfällig svacka, när håglösheten hägrar och när livet känns mörkt och tung finns ju anledning att fundera över alternativen. Hur skulle livet kunna vara och hur skulle jag kunna vara?

Tänker att allt vore så mycket enklare om jag vore en person tänker betydligt mer på mig själv, om jag vore en person som bara kan strunta i andra människor och tycka allt är andras fel. Tänk om jag kunde skylla allt negativt på andra. Att skeenden är andras ansvar. Så mycket enklare livet vore då. Eller vore det verkligen det?

Djupt i hjärtat kommer jag fram till att det faktiskt inte är jag, inte så jag är eller ens vill vara. Jag är en person som har stor glädje av min empati, som tar mig fram genom att ta ansvar och vill vara en del av samhället. Mitt ledarskap handlar mycket om att lyfta andra, inte tysta dem. Även om jag ibland skulle vilja skrika ut min besvikelse, skälla ut någon som gör orätt, så vet jag ju att det inte leder någonstans. Ingen tar åt sig genom att blir beskylld, anklagad eller förminskad. Inget blir bättre av den typen av argumentation.

Jag vill fortsätta att vara nyfiken på andra, även om jag inte alltid förstår dem och inte håller med dem. Jag vet att jag kommer bli sårad av hårda ord men jag vet att kan lära mig att hantera det. Ska bara försöka klättra upp ur mitt mörka hål och hämta ny kraft. Med en liten bit choklad, avslappnande musik och därpå en gnutta sömn, så hoppas jag livet är ljusare i morgon.

Våra val

En fråga som jag ställt mig den senaste tiden är hur jag själv bidrar i samhällsdebatten och till samhällsklimatet. Vad kan jag göra och hur väljer jag att göra det?

Min tanke grundar sig i att vi alla har ett ansvar. Som medborgare är vi med och formar detta samhälle. Vi kan bidra, medverka, påverka. Jag anser att det inte är någon annans ansvar. Förvisso har vi valt politiker som gör lite mer av vissa frågor, men vi har alla ett ansvar som vuxna människor.

För mig handlar det mycket om medvetna val. Jag väljer vilka frågor jag vill sätta mig in i och engagera mig i. Det betyder inte att andra frågor inte är viktiga, enbart att jag inte har förmåga att sätta mig in i allt. Att ha tid för några frågor är bättre än att inte engagera sig alls.

Det handlar även om vilket energi jag vill sprida. Vilka frågor väljer jag att lyfta, vilka apsekter, vilka texter väljer jag att skriva. Bara för att jag kan skriva om allt, så behöver jag inte göra. Jag väljer fokus.

Än så länge har jag inte alla svar. Men det är ändå skönt att ha insikten att jag faktiskt kan påverka, att jag kan göra skillnad och att jag själv vill göra det baserat på fakta. Det finns en trygghet i att ha den insikten.

Räcker det att visa sitt missnöje?

En aspekt av alla analyser av presidentvalet i USA, är att den stora vinnaren är ”Missnöjet”. Väljarna tog chansen att visa sitt missnöje. Det är något som vi ser även i andra delar av världen.

Det är viktigt att vi säger vad vi tycker. Men räcker det? Räcker det med att rösta bort en kandidat? Eller krävs kanske något mer för att få tillstånd en förändring?

Förändring är svårt och att få fram förändringsledare i ett samhälle är inte heller enkelt. Min uppfattning är att vi alla har ett visst ansvar, eftersom samhället är gemensamt. Jag ser det som att vi som medborgare formar vårt samhälle. När man formar, menar jag, att det inte räcker med att enbart säga vad man inte vill ha. Det krävs att visa vad man vill och vara beredd att jobba för det.

Jag känner jag mig inte trygg i att enbart rösta bort det man inte tycker om. Man måste rösta fram det man vill ha. Vi måste våga ta fram starka ledare, våga lita på dem och stötta dem. Det här tror jag kommer att bli allt svårare. Vi har ett klimat där vi som medborgare är ganska bra på att kritisera men sällan ger positiv feedback. De senaste valen i Sverige har varit tydliga exempel och mediegranskningen av ministrar. Vem vill ta på sig dessa roller i ett allt hårdare klimat?

Jag tror att vi måste fokusera mer på vad vi vill ha, komma med konkreta förslag och visa att vi tar ansvar för hur vi röstar. Jag tror att vi måste bidra. Jag tycker inte ens att det är rimligt att politikerna ska vara allvetande, komma med förslag som vi sedan säger ja eller nej till. Vi behöver en levande dialog, inte enbart på valdagen. Den dialogen behöver både effektiviseras och bli mer inkluderande.

Mitt svar på frågan är nej, det räcker inte med att enbart visa sitt missnöje och sedan kräva att andra löser problemet. Jag tror att vi alla har en del av ansvaret, att bidra till att världen och samhället utvecklas till något vi vill leva i och lämna vidare till kommande generationer.

Tankar från dagen – ansvar

Vad har vi för ansvar? Det är en fråga som jag ofta tänker på. För mig är det tydligt – jag har ansvar för mitt eget liv. Det är så jag tänker och som jag lever.

Jag känner även ett stort ansvar för hur jag påverkar andra. Vi lever i ett samhälle, vi finns i varandra omgivning och vi delar det offentliga rummet. För mig innebär det att man inte enbart kan tänka på sig själv. Man måste visa hänsyn, visa respekt och jag är övertygad om att man behöver ha en öppenhet för att vi kan tycka olika och uppleva situationer på olika sätt.

Ändå är det svårt. Jag möter dagligen människor som tycker att just den personens tankesätt är det enda rätta. Jag möte dagligen människor som tycker att situationen är bra för dem, utan att tänka något på andra. Jag möter dagligen människor som kräver mer av andra än de själva är beredda att ge. Har jag någon anledning att bry mig om det?

Jo, jag tycker ju det. Jag tror på att vi behöver göra världen lite bättre. Jag tror på mångfald, respekt, hänsyn, öppenhet och tolerans och då kan jag inte vara likgiltig för när jag ser brister. Jag måste ta min del av ansvaret. Göra vad jag kan för att få utvecklingen att gå åt rätt håll.