Stor irriation

Pratade med min mamma som varit med om en trist historia härom dagen. Hon skulle ta bussen hem från stan där hon bor och såg då en pojke, 9-10 årsåldern, som grät och var totalt söndergråten. Hon försökte få kontakt med honom och insåg först att var att han inte ätit på länge. Efter ett trixande i samtal fick hon fram att mamman dött i början av veckan och att skolan skickat hem honom trots att han var ensam hemma. För att lugna pojken bjöd min mamma honom på varm choklad och smörgås på konditoriet bredvid busshållsplatsen.

Det ledde till att min mamma blev anmäld för att ha rövat bort ett barn. Nu kunde det ju redas ut ganska enkelt men det gör mig irriterad. Visst, jag skulle ha ringt polisen innan jag gick in på kondiset, men inser samtidigt att mammas agerande var bäst för den rädda pojken som behövde trygghet.

Så här i efterhand har min mamma haft kontakt med barnets pappa, som befanns sig utomland men äntligen kommit hem, och barnets mormor. Båda var tacksamma för mammas agerande och mamma har lovat att ha fortsatt kontakt med pojken. Det har även visat sig att pojken var nyinflyttad, har bara bott i staden i en vecka och har inga kompisar här, känner inte någon. Han troligen varit totalt ensam med sin döda mamma mellan lördag-måndag och sedan ensam tisdag-onsdag utan någon koll.

  • Hur kan ambulans och polis lämna en 9-årig kille ensam?
  • Hur kan en lärare skicka hem en elev utan att kolla läget?
  • Hur kan en medmänniska strunta i att prata med den pojken och istället spana på min mammas agerade utan att göra något för pojken mer än att rapportera i efterhand?

Jag både vill veta och inte veta. Bara att det inte händer igen.