Pappan

Precis hemkommen efter att ha sett pjäsen Pappan som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och imorgon är det premiär.

Pjäsen handlar om en man med alzheimer och hans dotter. På ett finurligt sätt ger pjäsen både pappan och dotterns perspektiv och det görs väldigt skickligt. Det är nära, tragikomiskt och innerligt.

Jag uppskattar även scenografin i denna uppsättning. Återigen finns en finurlighet och finess.

För mig blev det en varm teaterupplevelse och dröjer sig kvar med många tankar.

För säkerhets skull

En fredagslunch på KulturhusetStadsteatern är något jag gärna vill ha mer av i mitt liv, men som sällan blir av. I fredags blev det av, soppteater, och jag var där tillsammans med sju kollegor. En riktigt fin lunch.

Pjäsen som spelades heter ”För säkerhets skull” och är skriven av Per Naroskin och i regi av Fredrik Meyer. Två kvinnor, som spelas av Annika Helin och Angelika Prick, går i terapi i förebyggande syfte. De är lyckliga och pratar om sina drömmar. Men frågan är om det verkligen är möjligt att terapi fungerar på det sättet.

Det är en kort pjäs, kanske lite för kort för att få den trovärdig. Men texten är bra och det är även gestaltningen. Jag gillar det. Men det allra mest intressanta är att några i sällskapet blev oerhört berörda med andra tyckte precis tvärtom. Och det här är det jag älskar med teater. Det kan betyda så mycket, så olika och det är just bara så. Olika. Varken rätt eller fel. Bara olika upplevelser.

Själv är jag väldigt nyfiken på de andra terapipjäserna som soppteatern sätter upp. Soppan de serverar är ju också alldeles underbar, nya soppor varje föreställning men aldrig en besvikelse. Här finns all anledning till återbesök.

Sara, Sara, Sara

Ikväll var jag på Kulturhuset Stadsteatern och såg ”Sara, Sara, Sara”. Det är en pjäs om Sara Lidman som spelas på Lilla scen.

Börjar med att säga att de fyra skådespelarna Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran och Thérèse Svensson gör ett bra jobb. Claire och Thérèse är favorit sedan tidigare och jag tror att Angelika kommer att blir en publikfavorit ju fler roller hon får.

Men en pjäs som börjar med en onaniscen gör mig mycket misstänksam. Jag vet mycket lite om Sara Lidman. Det gör jag fortfarande efter denna pjäs. Men jag känner mig helt säker på att det finns mycket mer att berätta om Saras liv än vad som framkommer i denna föreställning. Och jag är helt säker på att det finns mycket som är betydligt mer intressant än vad denna pjäs berättar om.

Tyvärr är detta en pjäs som inte ger mig något. Jag kommer därför inte att rekommendera den, utan hoppas att jag snart få se en pjäs som jag gillar bättre. Och jag hoppas att det i framtiden kommer en annan pjäs som skildrar Sara Lidmans liv med ett lite annat perspektiv.