Väntan

För min del blev inte söndagen den vilodag jag tänkt mig. Har läst lite, tog en promenad i regnet och hyllade min regnjacka. Sedan har jag skrivit. Jag sliter med mitt manus. Det finns alltid mer att göra men nu handlar det om finputsning, ny genomläsning och fortsatt putsning. Vi får väl se hur lång tid det kan ta innan jag vågar känna mig nöjd. Nu är jag dessutom i det läget att jag behöver skriva ut på papper. Jag behöver se det i skrift för att se vad jag missat.

Mitt i redigeringen ringde mamma. Pappa är dålig igen och blev hämtad med ambulans nu i kväll. Nu sitter vi och väntar på besked. Vågar inte gå och lägga mig men kanske är det fel strategi, bättre att vara utsövd om jag måste resa dit. Känner i alla fall tacksamhet att jag ställt in tänkta resor och är hemma.

Bara att fortsätta att vänta.

Vrede

Igår kväll när jag scrollade runt i olika facebookgrupper fastnade jag i ett inlägg som gjorde mig så oerhört arg, så där så att det nästan ryker ur näsa och öron. Det var en kvinna som var ännu argare, med rätta, och ville berätta om sin arbetsdag. Hon och hennes kollegor vid ambulanser var för att hämta en person som behövde till sjukhus. Men under tiden de är var med sin patient, blev ambulansen vandaliserad. De fick ringa efter en ny ambulans för att personen skulle få vård.

Det osade verkligen av vrede bland kommentarerna. Det är ju ofattbart, oförlåtligt och grymt att göra någon sådant. Normalt sett gillar jag inte kraftuttryck i sociala media men denna gång har jag medkänsla för att alla som skrev ut sin vrede. Framförallt medkänsla med ambulanspersonalen.

Jag kan verkligen, verkligen inte förstå hur man kan komma på en sådan idé, att man kan rättfärdiga den och hur man kan sova gott på natten efter att ha gjort något liknande.