Allt jag inte kan säga

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine är en essäsamling med mycket personlig karaktär. Det handlar om ett antal ämnen och händelser ur Pine:s eget liv, jobbiga och smärtsamma episoder. Det handlar bl.a. om agerande med faderns alkolism, försök att få barn, sorg och tabun. Det är äkta och ärligt beskrivet, rakt på.

Tonen är helt osentimental och Pine har en förmåga att skriva kort och ändå få med detaljer som gör beskrivningar så otroligt tydliga. Vissa saker kan jag förstå, andra känns lite mer främmade. Detta beror på att Pine är uppvuxen i Irland med irländska lagar och värderingar. Exempelvis är det inte helt lätt att sätta sig in i situationen där föräldrarna under lång tid är separerade eftersom skiljsmässa inte var lagligt. Intellektuellt kan jag förstås förstå men jag anar ändå att det finns underliggande värderingar, som Pine tar för givet, som jag inte känner till. Jag har även lite svårt för hur hon beskriver sin erfarenheter av medelåldern, då jag tänker att hon är ca 42 år nu är boken är utkommen och kanske att hon har lite mer av medelålderns vändringar att uppleva.

Boken är en debut och har fått flera priser. Riktigt så bra tycker jag inte att den är men helt klart läsvärd. Jag har även läst att man inte kan låta bli att gråta när man läser men det var inget jag upplevde. Ingen näsduk för mig. Emelie Pine kommer till Sverige i augusti och jag har bokat biljett för att lyssna till ett författarsamtal där Jessica Gedin ska leda samtalet. Det ser jag fram emot och jag tror att de kan ge mer till min förståelse av innehållet.