Låt mig komma fram

Det är inte lätt att hitta sittplats när man åker pendeltåg i rusningstrafik. Det är ofta trångt i gångarna. Det är därför inte lätt att gå av när man väl har hittat en sittplats. Det bufflas och knuffas när vi byter platser. Häromdagen försökte sig två fnittriga tonårstjejer hitta en egen lösning. Högt och tydligt ropade de ”Ursäkta, vi ska av här”. Hoppet, att alla andra skulle flytta på sig för deras skull, införlivades inte. De fick enbart blickar på sig, sedan fick de pressa sig fram som alla andra. De fanns ingen gräddfil för dem. Inget företräde för vissa, alla behandlas lika på pendeltåget.

Idag på Ica, var jag nära att följa tjejernas exempel. Själv går jag omkring med en liten kort. Blir påkörd av tanter som inte klarar av att styra de stora vagnarna, flyttar på barnvagnar som står i vägen och irriteras över klungor av bekanta som blockerar gångar genom att använda inköpsturen som ett socialt event, ett sätt att umgås och träffa folk. Irritationen växer när jag tar mig runt i affären. Framme vid mjölkdisken är det nära att ilskan börjar pysa ut. En lång rad av stora, välfyllda kundvagnar blockerar alla kyldiskar. Män står och pratar i telefon, måste tydligen ringa hem och fråga vad de ska handla. Barn springer runt och leker, oklart vem de tillhör. Damer strosar runt, låter vagnarna står kvar. Helt omöjligt för mig och min lilla korg att nå fram. Och jag ville ropa ”Ursäkta, kan någon langa hit en mjölk”.

Det gjorde jag förstås inte. Stod där, tålmodigt och väntade på att vagn efter vagn skulle dras vidare och det blev min tur att nå kyldisken. Tänkte att här finns inget företräde för vissa, här behandlas alla lika.