Heta, intensiva dagar

Har precis jag tre långa, varma och intensiva dagar bakom mig. Jag har varit hos mina föräldrar och hjälpt dem. Det är 70+ men ganska krassliga så de är inte uppe mer än några timmar per dag. Samtidigt vill de så mycket även om de inte orkar.

Jag har handlat och fixat i hem och trädgård, tagit hand om smultron, hallon, vinbär och krusbär i trädgården som nu finns i deras frys. Jag har tagit hand om ”mina” fyra gravplatser på olika kyrkogårdar. Några krävde bara vattning, vid en fick jag rensa ogräs och en grav krävde omplantering och nya blommor. Solen stekte och det kändes ganska tungt med allt trädgårdsarbete.

Tog med pappa för att handla på onsdagen vilket gjorde att han sov hela torsdagen och jag fick inte upp honom förrän lunch på fredagen. Tog med mamma på en tur på torsdagen, ca en timme, sedan dess har hon vilat upp sig. Nu är det inte bara jag som är påfrestande, utan även värmen. De vill ha lite tid med mig, blir glada, men trötta. Jag tycker att det är svårt att veta hur mycket de klarar av.

Det har varit påfrestande dagar pga av mängden arbete i hettan, drygt 30 grader. För mig är det även påfrestande mentalt. Det är inte lätt att se sina föräldrar bli sämre och sämre. Det är inte alltid så lätt att avgöra hur mycket hjälp de behöver, och vad de behöver göra själva för att hålla sig igång. Det här upptar ganska mycket av mina tankar just nu.

Jag tycker också att det är svårt att vara deras lilla flicka och deras fixare på en och samma gång. Min pappa kan säga ”Du kan väl laga gräsklippare när du är här…” eller tvättmaskinen, ett elfel i köket eller något på hans bil. I nästa stund kommer förmaningar såsom ”Du måste ta med dig en tröja om du ska resa bort i helgen” eller ”Du åker väl inte tunnelbana för sent på nätterna…”. Det är som att jag behandlas som både stor och liten på en och samma gång och kan knappt hålla mig för skratt. Jag är helt enkelt inte van vid denna situation. Därtill upplever jag att det förändras hela tiden. Det är sådant jag går och tänker på. Självklart kan jag hantera det, men lika självklart vill man ju hantera det på bästa sätt och det är inte lika lätt.

Nåväl, hoppas att det inte låter som att jag är otacksam eller klagar. Jag är glad att ha dem i livet och har inget emot att hjälpa dem. Behöver bara skriva av mig lite, för att tankarna inte ska bli grubbleri.

Inte på topp

Igår kändes som en tung dag och det har fortsatt idag. Livet är ju inte bara lek, dans och solsken. Jag vet ju att även disk, skoskav och skurar ingår och det kan jag hantera. Jag tror att man ibland får sätta sig ner och känna sig trött och ledsen – för en stund – att även det är en del av att leva.

Att mina föräldrar blir allt sämre blir så påtagligt vid varje besök. Jag vet att det är en del av åldrandet, även om det kom tidigt för dem. Oavsett så är det trist att se alla krämpor och hur de kämpar med värk och oförmåga att leva det liv de vill leva. Jag tycker att det är jobbigt att se. Inte så att jag vill blunda eller fly men när jag är för mig själv, kan jag tillåta mig att erkänna att jag tycker att det är tungt och ledsamt.

Igår skulle jag även träffa min väninna som går igenom en tuff sjukdomstid med tärande behandlingar. Tyvärr blev vår träff inställd då hennes krafter tryter. Jag är mycket tacksam att hon säger ifrån när hon inte orkar, tar hand om sig själv istället för att träffa mig. Men jag saknar min friska väninna och jag tycker att det är jobbigt att hon inte mår bra. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli helt frisk, så det finns ingen oro. Det är bara så tråkigt att se hur människor som jag tycker om, lider.

Idag har jag bara hunnit med halva ”att-göra-listan”. Visserligen är det mycket kvar av dagen men energi är borta. Den försvann då jag fick meddelande om att en barndomsväns lillebror har dött. Min väninna och jag gick i samma klass från 1-9 och har hållit kontakt sedan dess. Hennes bror, som jag umgicks med på den tiden, är ett år yngre än oss. Jag blir ledsen över hans bortgång och jag blir ledsen för all den sorg det för med sig till familjen.

Tänker tillåta mig att vara ledsen idag. Det får bli en mellandag med återhämtning så att jag kan samla kraft till andra dagar. Jag är rädd för ältande och att skriva här på bloggen är ett sätt att bearbeta, att får skriva ur sig istället för att låta tankarna fastna. En promenad i solsken kan också göra gott.