Tjärdalen

Tjärdalen av Sara Lidman är en omskriven debutroman som fortfarande läses och uppskattas av många. Boken kom ut 1953 och är delvis skriven på dialekt. Det är således en utmaning att ta sig an berättelsen och den tarvar lite mer tid än en vanlig läsning.

Berättelsen utspelar sig i en fattig byggd i Västerbotten. Det är midsommartid. En tjärdal, som krävt mycket jobb, råkar ut för ett illdåd. Dådet bidrar till pratat och konflikter i den lilla byn där alla känner alla och alla vet allt. Många av byns invånare gestaltas väl, inte minst den etiskt medvetne Petrus som utmanas i att leva som han lär.

Min läsupplevelse är tudelad. Historien är välkomponerat men eftersom jag inte kan dialekten, kan jag inte ser finesser i språket. Tvärtom hade jag problem att förstå allt dels av de ålderdomliga språket, dels dialekten. Det gjorde att jag inte tog till mig berättelsen helt och hållet samtidigt som jag tyckte om det jag förstod. Jag är glad att jag läst men berättelsen väcker inte lust till mer läsning av samma författare, inte just nu i alla fall.

Jag har läst boken som en del av mitt bildningsprojekt ”50 innan 50

Tvivel

Ibland tvivlar jag på att mina idéer är bra. De senaste dagarna har jag tvivlat på mitt läsprojekt 50 innan 50, där jag vill läsa sådan böcker som jag önskar att jag redan har läst men sällan tar mig tid att läsa. Jag ser det som ett bildningsprojekt. Det handlar om klassiker, kända verk, viktiga verk mm.

Under den senaste veckan har jag kämpat med två böcker som jag läser parallellt. Dels läser jag ”Äcklet” av Jean-Paul Sartre, dels lyssnar jag på en ljudbok ”Processen” av Franz Kafka. Det är inga lätta böcker. Jag känner mig tyngd. Jag har svårt att fokusera, läser bara en liten stund åt gången. Jag glider in och ur texten. Jag dricker massor av kaffe.

Under mitt lilla projekt, hittills, har jag hittat en del guldkorn. Jag har även förfasats över vissa böcker som  jag tycker är otäcka. Jag var inte riktigt beredd på alla hemskheter som beskrivs i de böcker som beskrivs som klassiker. Måste fundera lite på vad det betyder. Är annat jag läser ytligt? Kan man skriva djupt utan att beskriva hemskt?

Som person är jag långsiktigt och jag ger inte upp. Inte ens dessa tvivel kommer stoppa mitt projekt. Det kommer dock att krävas mer kaffe. Och kanske även praliner, smågodis eller annat som ger kroppen energi till läsandet.

 

Gruppen

Gruppen av Mary McCarty har beskrivit som en klassiker och som en milstolpe i den moderna litteraturen. Den kom ut 1963 och ansågs då som chockerande frispråkig. Förra året kom den som nytryck på svenska och finns nu även i pocket. Pocketvarianten finns ofta bland rekommendationerna när man besöker butiker. Jag tänkte att den lät intressant, passar i mitt 50 innan 50-projekt och blev därför glad när bokcirkeln valde boken.

Tyvärr har boken inte alls levt upp till mina förväntningar. Jag ser inte storheten och inte heller ironin och humorn som utlovas. Gruppen är åtta kvinnor som studerat tillsammans och som går ut i vuxenlivet i New York, strax efter depressionen. Kvinnorna, som helhet, beskriver olika företeelser och livsvillkor även om respektive porträtt inte blir personligt. Det är snarare samhällsskildringen som ligger i fokus.

För mig är det en märkligt disponerad roman med långa kapitel, långa stycken och oändligt detaljrika beskrivningar som i mitt tycke saknar finess. Jag upplever boken som spretig med många teman: sexualitet, amning, psykoanalys, potträning, fackförbund, politik mm. I min bokcirkel tyckte halva gänget om boken, medan andra halvan inte var imponerad. Det råder alltså delade meningar och jag kan inte göra annat än vara tydlig med det och beskriva min läsupplevelse.

Nu är således ytterligare en bok avklarad i mitt läs-projekt och som belöning ska jag nu läsa något riktigt kul som omväxling.