På vägen hem idag skulle jag hämta upp ett paket i den lilla lokala butiken. När jag kom såg det stängt ut. Jag hann tänka att det var mörkt för att det var strömavbrott, att skydden för fönstren råkat åka ner tidigare än vanligt, att även butiken drabbats av vattenläcka precis som restaurangen bredvid men att det ändå skulle finnas en bakväg in i butiken. Flera andra stod utanför och funderade över om vi ställt om klockan fel, personalen var sjuk eller annat. Allt annat kom upp förutom den enkla anledningen att de bytt öppettider.
När man verkligen vill att det ska vara öppet vill man verkligen se det. Hjärnan vill fungera så. Att ta emot faktum, att det var stängt när vi stod där, kändes inte som ett alternativ. Hjärnans förnekelse förledde oss en bra tag innan vi gav upp.
Precis när vi gett upp, ser vi den lilla lappen under den stora skylten. På den lilla lappen stod förstås de nya öppet tiderna men vi hade alla enbart ögonen på den stora skylten. Man ser det man vill se.
Vi lommade därifrån, mötte nya besökare men ingen av oss kom på att bidra med information. Fler lär stå under den stora skylten, vid den stängda dörren, och dra i den lite extra hårt för att få den att gå upp.
Det är härligt att se att vi alla är mänskliga.
På Gång 
Stod det inte öppettider på aviseringen heller? Det läser man iof inte så noga…
Nej, det gör det inte.
Snopet men bara att ta nya tag en annan dag.
Javisst är det så. Vi blev nog mest förvånade. Och lite fnissiga när vi alla insåg vår förnekelse.