Sova utanför komfortzonen

Har precis kommit hem från en resa till Storbritannien. Det kommer att bli en minnesvärd resa på ett lite oväntat sätt. Det var en jobbresa, skulle träffa mina kollegor och denna gång skulle vi till en mindre ort där vi har en kollega som jobbar. Riktigt kul att få se allas arbetsplatser och att få träffa kollegor som man annars bara träffar via Teams.

Eftersom jag hade ett viktigt möte i tisdagsförmiddag, reste jag och min chef först på eftermiddagen. Vi började resan kl 15 från kontoret och skulle resa via Amsterdam. Redan på Arlanda började strulet då det var omöjligt för mig att checka in, det krävdes tre olika personer från flygbolaget för att jag få ut ett boardingkort. Sedan gick resan bra och i Amsterdam blev bytet långt, mer än tre timmar. Vi hade tänkt oss en god middag men det fanns inte att få på flygplatsen så dags på kvällen. Några kiosker var öppna men utan lockade utbud.

Vi landade i Newcastle och tog oss igenom passkontrollen. Eftersom vi rest utanför EU har vi fått vissa passet ett otal gånger under resan. Väl ute på Engelsk mark fanns inte vår taxi. Vi letade men fick ge upp och beställa en ny. I totalt mörker for vi till hotellet och kom fram vid 23.30. Men min klockade visade förstås 00.30 eftersom det är en timmes tidsskillnad. Jag var så trött.

Chefen checkade inte men mitt namn fanns inte. Något var fel. Snart kom även chefen tillbaka eftersom de rum han fått var upptaget. Portiern bad oss vänta och försökte fixa. Det gick inte alls särskilt bra. Tiden rann iväg och han hittade inte rum. Det var datastrul och kaos i bokningssystemet. Jag fanns inte, en ibland dök jag upp. Det rum som enligt listan var bokade var ändå upptagna när portiern knackade på. Han tyckte förstås att det var pinsamt att väcka andra gäster samtidigt som han ville hjälpa oss. Till att börja med så tyckte vi att han skulle fixa det, det är ju hans jobb. Men snart insåg vi att vi behövde hjälpa till. Vi visade vår listor på bokningen, som var en förbetald gruppbokning, men fick bara en massa konstiga frågor tillbaka. Portiern försökte ringa sina chefer, men ingen svarade. Han gjorde verkligen allt han kunde. Men det räckte inte.

Till slut bad vi honom boka in oss på ett annat hotell. Det gjorde han gärna. Tiden gick och han hade svårt att hitta rum. Vi ringde parallellt. Det enda portiern hittade var ett hotell 20 km bort. Lite långt tyckte vi men insåg att vi inte hade något annat val. Vi bad honom ringa taxi. Det visade sig vara omöjligt. Han visade att han ringt 10-15 nummer utan framgång. Så klart var han förtvivlad. En timme hade gått och det kände i min kropp att klockan var halv två på natten. Jag började göra mig beredd på en natt i receptionen. Chefen tog mod att skriva i vår gruppchat i WhatsApp, bad om ursäkt men frågade om någon var vaken och om vi kunde få dela rum. Vi ville verkligen inte störa någon mitt i natten, trodde alla sov, men så desperat var läget. Och faktiskt, en kollega råkade vara vaken och i hans rum fanns extrasängar. Han erbjöds sig att dela rum med oss. Vi var otroligt glada.

Det här är ju något vi inte gör om det inte är planerat. Och jag delar aldrig med två män. Ingen av oss hade packat ner några snygga pyjamas men vi fick liksom lösa det i det lilla rummet. Helt ärligt skulle jag aldrig visa mig i det nattlinnet för någon, i något annat sammanhang, men i det läget var det bara att bita ihop. Vi fick även hitta en procedur på morgonen när vi alla skulle göra oss i ordning. Ingen drömsituation men vi löste det.

Rykte spred sig och redan när vi kom ner till frukost hade vår assistent fått fram nycklar till var sitt rum till oss. Chefen gick iväg och kollade sitt. Kom tillbaka och berätta att det var upptaget. Vi fick löften om att allt skulle vara löst när vi kom tillbaka senare. En annan assistent, som arbetar lokalt och ordnat bokningen, gick personligen över till hotellet och prata med både chefer och personal som alla förstås allvaret och lovade bättring. Allt skulle vara löst.

Jag och vår assistent vågade inte riktigt lita på det, så när vi kom tillbaka till hotellet dubbelkollade vi att mitt rum verkligen stämde. Först fick jag svaret att jag inte fanns i bokningsystement, när jag visade nyckelkortet hittade de mig och garanterade att allt var löst. Rummet stod klart och väntade på mig. Skönt tänkte jag ända till jag öppnade dörren.

Där möttes jag av ett ostädar rum med handdukar på golvet, obäddade sängar, odiskade glas mm. Jag såg inte om någon bodde där, stängde direkt och gick tillbaka till receptionen. Där stod chefen som råkat ut för samma sak. De bad oss vänta… Vi valde ändå att behålla våra nycklar och få dem att städa rummet. Bättre ett rum än inget alls. De bjöd på dryck under tiden, och eftersom jag vi inte ha fick en kollega ta min öl och sedan förhandlade jag fram gratis öl till ytterligare kollega. Det tog en bra stund men jag fick i alla fall ett rum tillslut. Dock hann jag inte byta om inför middagen. Men man kan ju inte få allt.

Det här är den korta historien. Känns inte som att jag kan skriva alla konstigheter vi var med om. Tills slut var allt så dråpligt så att bara kunde skratta åt det. Men så kändes det inte halv två på natten. Låt oss säga att vi inte ska boka det hotellet igen. Ingen annan på jobbet heller eftersom historien spreds som en löpeld. Däremot har vi numera en mycket stort mängd skämt om hotell, dela rum, vikten av att ha en säng mm.

Det här resan kommer hela ledningsgrupp aldrig glömma. Men det förde oss närmare varandra, även om vissa av oss kom lite väl nära varandra. Och i helgen ska jag köpa mig en ursnygg, heltäckande pyjamas.

Annons

7 tankar på “Sova utanför komfortzonen

    • Det här är det mest galna jag varit med om. Undrar om portiern ens vill jobba kvar. Men det var ju inte hans fel, och vi var väldigt lugna och trevliga hela tiden. Och det var ju vi som löste problemet. Så tacksam för kollegan som tog emot oss.

    • Det kommer blir ett roligt minne men där vi stod mitt i natten och viskade till varandra, då var det inte kul. Och även om det är väldigt bra killar så hade jag inte tänkt att dela sovrum med dem. Och jag tror inte att de drömt om att dela med mig heller.

  1. Haha 😁 man kan inte annat än skratta. Var det dolda kameran eller? Men vilken mardröm, dela rum med sin chef och en annan man? Ja herregud. Stackars personal som försökte reda upp allt.

    • Jag undrade ganska ofta om det verkligen var sant, eller om någon skämtade med mig.
      Minnesvärt för alla inblandade och jag hoppas att portiern inte ger upp. Men det är tveksamt om jag själv skulle ha jobba kvar i det kaoset.

  2. Pingback: Söndagstankar | På Gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.