I fredags tog jag tåget till en annan stad och det blev en promenad från tågstationen. Det blev faktiskt en liten omväg då jag gick fel och kom lite senare än tänkt till kalaset. Väl framme möttes jag av frågan ”Varför tog du inte taxi?” ”… eller ringde oss för skjuts?” Ja, varför?
Det enkla svaret är att det aldrig ens fanns på min karta. Det slog mig aldrig som ett alternativ. Är det kortare avstånd än 4-5 km så går jag. Om jag ska åka, så tar jag lokalbuss eller annan kollektivtrafik. Det är så jag gör. Men varför?
Den frågan är inte lika enkel att besvara. Här hemma är det ofta av säkerhetsskäl, det är tryggare att åka buss eller pendeltåg med många andra än att sitta ensam i en taxi. Men det gäller inte alltid längre. I vissa områden är det inte alls särskilt säkert att promenera när det är mörkt. Som ung fanns det säkerligen en ekonomisk aspekt men det kan jag verkligen inte påstå nu. Nog har jag råd med en taxiresa. Svaret är nog mer att jag vill klara mig själv.
Att ringa andra var ju inte heller något alternativ för mig. De var ju redan på kalas och jag vill inte vara tillbelastning för andra. Jag är även tveksam till att få skjuts tillbaka till stationen, då det känns som att jag drar folk från kalaset. Den här gången blev det dock så, några som ändå var på väg.
Det finns alltså inget bra svar på frågan. Nästa gång ska jag verkligen tänka till. Kanske är taxi ett alternativ. Eller så fortsätter jag att gå.
På Gång 
Visst är det skönt att klara sig själv men i vissa lägen är det bra att tänka till. Att som ensam kvinna promenera är inte alltid att rekommendera, inte på alla platser i alla fall. Förmodligen skulle det inte vara lämpligt för en man heller. Jag tänker att ett väletablerat taxibolag vore väl tämligen säkert. Själv skulle jag inte heller ringa efter skjuts men skulle jag bli erbjuden den hade jag tackat ja. Lika självklart vore det för mig att erbjuda skjuts om någon behövde.
Helt rätt. Man måste ju tänka till och inte göra som man alltid brukar göra. Men vissa vanor har satt sig i ryggmärgen. Inte roligt att erkänna men sant.