För några år sedan såg jag ett par sneakers i en butik och blev nästan lite förälskad i dem. Det är så märkligt. Jag gillar inte denna typ av klumpiga skor, jag gillar inte ormskinnsmönster, jag gillar inte grönt och gult. Men jag ”behövde” dessa skor. Jag vet inte hur många gånger jag var inne i butiken och kollade på dem. Förnuftet sa nej men till slut vann hjärtat.
Det visade sig ganska snart att skona inte är särskilt bekväma. Det är faktiska ganska hårda, de saknar dämpning. Det är mer klumpiga än de ser ut att vara och förra sommaren började de knarra. Jag har försökt att ställa undan dem, förnuftet säger kasta. Men hjärtat kan inte.
Under semester var jag nära att kasta dem. De fick inte plats när jag skulle packa för hemfärd. Men på något sätt lyckades jag få med dem i påsen för matsäcken. Varför kan man undra. Idag hade jag dem på jobbet. Det hörs var jag går, knarrandet är störande. Nu borde jag väl ändå kunna slänga dem. Eller är det fåfängan som styr? Vad det än är så är det starka krafter. Det är svårt att gå emot sitt eget hjärta.
På Gång 
Även om skorna inte är helt optimala så verkar det som om du ska ha dem kvar. Ibland förvånar man sig själv och vad man fastnar för…
Jag verkligen. Det är på sätt och vis skönt att man inte är helt förutsägbar.
Du skulle gräma ihjäl dig om du slängde dem, så det är bäst du behåller dem!
Antagligen. Det är ju knäppt.