Idag har jag känt mig nästan omänsklig. Inte inhuman eller okänslig men som att jag inte riktigt fattat att jag skulle fixa allt jag varit med om idag.
När jag vaknade i morse stod jag inför en svår uppgift. Dagens möte är en av det svåraste jag haft och jag visste att jag enbart har en chans. Om jag inte skulle lyckas få till en bra stämning i dag, ett bra möte så skulle det inte gå att reparerar. Hade förstås förberedd mig mycket väl. Men så igår kom ett krisbesked och jag kände att förutsättningarna för att lyckas sjönk rejält. Å andra sidan hade jag inget val – bara att våga och göra.
När jag satt med morgonkaffet på balkongen ringde telefonen. Jag hoppade högt eftersom klockan var före sju. Det var mamma som meddelade att min pappa har insjuknat och är på sjukhus. Efter lite diskussion bestämde jag mig för att stanna hemma men vara beredd att åka närhelst de ringde. Man får ju inte komma in på sjukhuset.
Dagen har varit lång, mötet gick bra och i varje paus har jag försökt nå mina föräldrar utan att lyckas. Jag hade även kvällsmöten så det blev en lång väntan. Men nu vet jag i alla fall att min pappa genomgår massor av undersökning för att hitta felet. De har i alla fall uteslutit stroke och det är ju bra.
Så nu fortsätter jag att bevaka telefonen. Ska packa väskor så att jag är beredd att resa om jag behöver. Sen ska jag nog sova. Det här har varit en dag utöver det vanliga. Och jag har klarat av den!