Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en roman i en framtid där djuren dör ut. Det kan ses som en klimatdystopi men det här inte hel sanningen. Här finns en jakt, ett äventyr på haven för att hitta de sista silvertärnorna och här finns en person med ett mörkt förflutet. Det kan ses som en berättelse om vad man är beredd att göra för det man tror på och för dem man älskar.
Det är en välkomponerade berättelse, obestämd tid, med många tillbakablickar. Berättelsen är från en ensam kvinnas perspektiv och det är hennes vi får följa, både på resan och tillbaka blickar i hennes liv. Tillbakablickarna är många och jag tycker att de fungerar.
Det jag saknar är något att gilla. Jag har lite svårt för dystopier men det underlättar när hittar karaktärer som jag känner sympati för. Den här kvinnan har ett driv men här finns mycket i hennes egenskaper som jag har svårt för. Det gör att jag upplever det här som en välskriven och bra bok, säkerligen uppskattad av många, men för mig är den inget extra, inget som når hjärtat eller som en läsning som jag håller kvar vid. Åtminstone inte där jag är i livet idag.
Dystopier är inget för mig tänkte jag säga men så fick jag tänka om. Både ”1984” och ”Kallocain” var läsvärda. Så även ”Hungerspelen”.
Så är det – ingen regel utan undantag. Det är kul att bli positivt överraskad och det kan man ju inte veta innan man läser. Det är en anledning till att jag läser olika genrer, trots att jag inte är så förtjust i alla.
Katness Everdeens karaktär gjorde dessutom att jag verkligen fastnade för boken! Har du inte läst den så rekommenderar jag den!
Tack för tips!
Pingback: Bokcirkel | På Gång