Kammad

Det här är en ovanlig fredag på flera sätt. Det mest ovanliga är att jag enbart hade två möten idag. Det fanns därmed flera timmar för att förbereda, läsa på och jobba undan. Ljuvligt att få sitta ostört för en stund. Numera är de flesta av mina möten interna, men idag skulle jag delta i ett möte många personer jag inte kände. Det tog en stund innan jag kom på att fredags-casual inte var så passande så det blev lite brått att byta om till vit blus. Kavajen avstod jag men håret blev åtminstone kammat.

När kvällen var kommen kunde jag med gott samvete stänga av jobbdatorn och byta till den privata. Som vanligt inleder jag helgen med ”Spanarna i P1” och det var bra som vanligt. ”På spåret” på svt har jag också hunnit med eftersom Tomas Alfredson och Ernst Billgren är mitt favoritlag.

Känner mig kluven inför helgen. Det är min ögonstens födelsedag och på så sätt en av livets gladaste dagar dvs när han föddes. Eftersom han inte lever längre så känns det tungt men jag vill ändå vara tacksam för den tid vi fick ha honom i våra liv. Dessvärre är det även hans mammas dödsdag, vilket gör det än mer komplicerat. Det är väldigt svårt att åka till graven och faktum är att jag ”brukar” avstå. Det har bara gått några år så jag ska inte påstå att jag hittat rätt tradition än. Jag ”brukar” göra en lång vandring, alldeles själv för att ge mig tid att minnas allt det goda som jag fick tillsammans med dem. Vi får se hur det blir i morgon.

8 tankar på “Kammad

    • Det har gått några år och man lär sig att hantera det och man utvecklas. Jag har skrivit om det hela tiden, det är en del av mitt liv och det blir konstigt om man försöker låtsats något annat.

      • Jag tror inte att man kan lita på tiden utan får jobba själv med att bearbeta och läka. Jag har vågat att testa olika saker och fått uppleva vad som fungerar och vad som inte fungerar och det är jag tacksam för.

  1. Att det blir dubbla och komplexa känslor förstår jag mer än väl. Man kan ju minnas på många vis förutom att besöka en grav. Själv kan jag tänka på allt eller inget växelvis när jag promenerar och det brukar kännas befriande. Man lär sig att leva med sorgen och saknaden helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.