En människa kan ha en tydlig identitet och jag tänker att man jag identifiera sig med många olika saker. Jag kan exempelvis se mig som en gammelfaster, vän, chef, medarbetare, coach, bokslukare, vandrare och kaffeälskare. Däremot har jag aldrig identifiera mig som joggare. Jag har joggingskor, jag har haft ambitioner och jag har lagt ner massor av tid på jogging. Men det känns avlägset.
Då är det kul i dessa tider då Facebook på minner om minnen och det dyker upp massor av medaljer. Så här års har jag sprungit/joggat Tjejmilen ganska många gånger. Jag är faktiskt ganska förvånad att det bara är två år sedan senast. Jag måste ju tagit mig runt på något sätt. Men någon inbiten joggare har jag nog aldrig varit även om jag drömt om det. Det har var mer tvångsbetonat än lustfyllt.
Spännande och intressant att tänka på vad som gör att man identifierar sig med vissa saker. Och än mer intressant att höra hur andra ser mig. Det är ju långt ifrån säkert att det är detsamma. Det är ju inte helt ovanligt att andra ser saker som man själv missat, och om man vågar att ta till sig kan man upptäcka mycket.
På Gång 
Jag identifierar mig med det som är viktigt för mig och betyder något. Några exempel är mamma, mormor, maka, hundägare, bokslukare, tedrickare, soldyrkare, bad- och strandfantast men det finns många fler. Kanske ser andra mig på ett annat vis och ser andra sidor hos mig men det viktigaste för min del är att nära och kära vet vem jag är och vad jag står för.
Sedan tror jag också att man blir identifierad utifrån andra sidor i arbetslivet för där kommer den privata sfären mer i bakgrunden. Det beror självklart på hur väl man känner varandra och hur länge man har arbetat tillsammans. Min närmaste kollega har jag jobbat med i tjugotvå år och då känner man varandra väl.
Intressant. Hos mig går jobb och privat mycket ihop, jag försöker var så mycket mig själv både i jobbet och privat. Men visst är jag annorlunda som lillasyster än som ledare.
Jag har fått den allra bästa återkoppling från nya bekantskaper, som sett sådant andra inte sett. Otroligt modigt av dem att ge sådan återkoppling och det krävs dessutom ett stort människointresse att se andra.
Naturligtvis är jag mig själv på jobbet också och kan dela med mig av mitt privatliv både till kollegor och elever. Men jag har också en yrkesroll även om min personlighet i den är ganska så lik min privata. Nya bekantskaper kan se saker som gamla bekanta kanske inte reagerar på eller reflekterar över. Sedan kan kan man fundera på varför det är så viktigt att vi alltid kategoriserar människor och vill placerar in dem i ett fack… Att däremot se egenskaper och förmågor är viktigt.
Det lär vara helt naturligt för oss att bilda sig en uppfattning, ta emot intryck när man möter andra. Att placera i fack är en annan sak, det undviker jag gärna. Men ibland är det nästan omöjligt att undvika, tyvärr.
Själv jag väldigt tacksam att alla inte tar med alla sina sidor till jobbet. Jag behöver tex varken mamma eller dramaqueens på jobbet.
Mamma, mormor, farmor, fru. Bokslukare av rang, förr flitig brevskrivare. Lat, gillar sol och bad…
Tja, ungefär så. Nån hurtbulle blir jag tyvärr aldrig 😉
Har du något du drömmer om? Eller något som du lämnat bakom dig?
Jag har lämnat en hel del bakom mig. Jag skulle gärna vilja bo granne med havet eller en äppleodling. Det är en dröm som kanske gör sig bäst som just en dröm…
En stark kropp vore kul, men det är bara önsketänkande. Den är för sliten, tråkigt men sant.
En äppelodling låter nåbart, om du verkligen vill.
Nej, knappast utan en mångmiljonvinst 🤗men vem vet. Att drömma är inte det sämsta. Ibland kan själva drömmen vara väl så bra som dröm än som verklighet!
Nej, gratis får man sällan något men man kan ju anpassa sig en aning tex mindre boyta, lite längre inåt landet mm. Så tänker jag i alla fall.
Om jag ska ha en äppleodling ska den ligga på rätt plats🙃annars är det ändå inte min dröm. Jag njuter av andras odlingar, det går utmärkt!
Provade på detta med löpning/jogging för mer än tjugo år sedan, fick ganska snabbt ge upp då mitt ena knä inte riktigt uppskattade denna typ av aktivitet. Identiteter kan man ju ha många av, allt beroende på var man befinner sig, på jobbet tror jag inte att dom uppfattar mig som en tonårspappa utan som något helt annat. Hemma tror jag inte att sonen uppfattar mig som en expert och allvetare inom allt som handlar om kollektivtrafik som dom på jobbet uppfattar mig som.
Jag vet att jag gillar det långsiktiga. Jag gillar att vandra långt, skriva långt, jobba med långsiktiga planer. Däremot är jag ingen sprinter, ingen som jobbar med snabba deals etc. Jag tror att det påverkar att jag ser mig som en vandrare än en joggare.
Jag kan tycka att det är svårt att se kollegor som förälder innan jag sett dem med barnen. Då blir det fullständigt självklart.
När sonen var liten var han ofta med på jobbet, en 7 månaders kille som kröp runt på golvet under mötena var en populär gäst. En femtonåring som sitter och glor i mobilen drar inte ner så många applåder. Jag ser mina kollegor som just kollegor, inte föräldrar, även om jag vet hur många barn/barnbarn alla i min grupp har eller inte har
Hos oss har det förändrats en aning detta år då det ofta dyker upp barn i bild vid Teamsmöten. Då ser man hur fantastiska en del är att ha fokus, hantera flera saker samtidigt och hålla igen trots att busungarna kan göra vem som helst galen.
Barn på digitala möten kan vara spännande, förra veckan var jag på ett sådant där en kollegas treåring började sjunga barnvisor så fort mamma började prata.
Man får verkligen vara med om mycket numera 🙂
Intressant detta med hur man ser sig själv … och även hur andra ser. Hustru, mamma, farmor, fototokig, svampnörd … introvert, ensamvarg …
Någon joggare har jag aldrig varit, men försökte en gång för 20 år sedan, då jag fick ett anfall att leva sundare 🙂
Åh, jag tycker att du lever så sunt. Du tar dig tid till det viktiga i livet. Kan det bli bättre?
Haha … inte särskilt sunt, men jag har tid att ta det lugnt och behöver numer inte stressa 🙂