Vandring mellan Helsingborg och Domsten

För några dagar sedan gjorde jag en vandring längs Skåneleden. Jag startade i Helsingborg och gick norrut längs kusten. För mig var det ett kärt återseende och många minnen från en vandring jag gjorde 2016. Då gick jag från Ängelholm ner till Landskrona men några övernattningar i vindskydd. Det var en mycket speciell vandring för mig.

2016 var ett tufft år med två dödsfall i familjen och en stökig tid på jobbet som jag senare kom att lämna. När jag gjorde vandringen hade jag nästan precis varit på min älskade ögonstens begravning och det var en mycket jobbig tid. Jag hade nog inte fattar hur mycket sorg även tär på kropp och energi. Det gjorde att vandringen, som egentligen är ganska lätt, blev en utmaning, både mentalt och fysiskt. Jag fick göra om planeringen men vägrade att ge upp.

En kväll när jag närmade Viken, var jag så trött att folk erbjöd mig skjuts. Mitt envisa sinne tackade nej och jag stapplade vidare till ett vindskydd i Domsten. Jag kunde knappt gå och hade ont precis över allt. Tårarna rann av många skäl. Efter några timmars vila, fick jag uppleva den mest magiska och vackra solnedgång jag någonsin sett. Den kommer jag aldrig att glömma. När mörkret lagt sig i augustinatten, såg jag ut över Öresund, och såg hur Danmark glittrade i ljus på andra sidan. Det var så vackert. Hoppfullt på något sätt. Det var många tankar den kvällen, om livet, döden och framtiden. Några insikter föll på plats och jag tog några viktiga beslut. Den platsen och den kvällen har ett eget rum i mitt hjärta.

Min vandring, en disig decemberdag, hade som mål att besöka den magiska platsen, vindskyddet vid Domsten. Jag kunde dock inte njuta så mycket av utsikten, det var mest grått. Men jag hittade vindskyddet och satt där och tänkte på tiden som gått och hur totalt förändrat mig liv är sedan dess. Jag är inte densamma som innan och vill inte vara det heller. Hoppet jag kände då, har växt sig starkare.

Det kändes lite ironiskt att se att vindskyddet ligger precis vid en parkering och att det bara var några minuters promenad till bussen. Det visste jag inte då. Det säger även en del om min envishet, att jag då var beredd att göra vad som helst för att gå vidare trots att kroppen sa ifrån. Det fanns inte på kartan att ge upp och ta bussen till ett hotell. Jag visste nog inte att jag var så envis, närapå dumdristig.

Jag är glad att ha fått besöka platsen igen, även om den inte alls var sig lik. Det var skönt att få sitta i vindskyddet och fundera över framtiden. Det är skönt, att få känna hopp.

5 tankar på “Vandring mellan Helsingborg och Domsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.