Vid världens ände

Har stulit till mig några välgörande dagar. Det blev mer stöld än tänkt. Och det var med behövligt än jag anat. Det blev några få dagar som gjort stor skillnad.

Vaknade sent i onsdags och insåg att jag försovit mig. Fick göra det viktigaste av dagens göromål i all hast och packa det viktigaste i bilen. Jag ville bege mig iväg innan det blev sen eftermiddag för att komma fram till mitt mål i tid. Jag hade bokat några nätter på ett vandrarhem på Vikbolandet, nära Arkösund. Det är möjlig att resa via Norrköping men jag valde en kortare rutt som går på mindre vägar och nyttjar en bilfärja över Bråviken. Det tog tid men det var skönt att färdas i frihet med P1 på bilradion. När jag passerade gränsen mellan Södermanland och Östergötland, började det regna och med det föll temperaturen. Från 22 grader ner till 12 som längst vilket gav en viss oro. Förstås hoppas man ju på skönt väder när man vill vara ledig vid havet.

Vandrarhemmet ligger en bit söder om Arkösund på en väg som heter Världens ände. Det kändes som ett passande namn då jag parkerade vid havet. Inte en människa syntes till och det skull visa sig att jag fick ha hela vandrarhemmet för mig själv en tid. Jag fikade, nöjt av utsikt och av lugnet och framföralt att ge mig tid att tänka och läsa.

Torsdagen gick i samma harmoniska tempo. Vandrarhemmet ligger vid havet vid en fin badstrand som jag hade alldeles för mig själv. Dryga 20 grader i luften är ingen hetta men ljuvligt att sitta på stranden och läsa och höra havets alla ljud. Jag tog även en promenad in till Arkösund, ett nästan öde område. En glass fick jag i alla fall och sedan en lika skön promenad tillbaka till min ensamma oas. Vandrarhemmet är förvisso lite för stort för att ge en mysig ensamhet, men just nu behövde jag bara få vara i vacker natur.

Under fredagen valde jag en utflykt till Söderköping. Normalt sett älskar jag sådana besök men nu saknade jag lugnet. Trots att Söderköping är en liten plats på jorden, träffade jag på en väninnan. Vilket sammanträffande!. Efter en glass längtade jag tillbaka till stillheten vid ”min” havsvik och så fick det bli. Dock föll några droppar regn lite då och då så det blev ett rännande ut och in i vandrarhemmet. Väl där hade en trio damer anlänt. Oj så de pratade. Jag drog mig undan. Även de valde en mer avskild plats för sin kräftskiva, vilket jag var tacksam för.

För mig blev det här otroligt välgörande dagar. När jag kom dit var jag lite irriterade över att missa vissa åtagande då det fanns wifi men utan internet och att jag tidvis saknade täckning helt (kunde bara ringa nödsamtal). Jag kunde inte mejla mm som tänkt. Men genom att acceptera läget, kunde jag koppla av helt och hållet och bara vara. Dagarna kändes oändligt långa och jag mår som en prinsessa. Hit vill jag komma tillbaka igen, för att samla energi.