Oro över skuttiga föräldrar

Pratade med min gamla mamma i telefon idag. Vi bor inte nära varandra så jag kan inte ha vardaglig koll, tyvärr. Mina föräldrar är visserligen inte jättegamla men det har massor av sjukdomar där den ena krämpan bygger på den andra. Idag lät min mamma pigg och glad men hon hade tagit hel fel på en minnesdag. Visst, det är lätt hänt och händer oss alla. Men i mig gnager det att inte veta om det är en engångshändelse eller att minnet sviker henne mer än vanligt. Hon är i en nedåtgående trend men jag kan inte avgöra hur allvarligt det är. Att inte veta, oroar mig.

Något annat som oroar mig är att de är hemma denna helg. De skulle har varit bortresta en natt, något min pappa sett fram emot och tjatat om sedan i höstas. Jag var visserligen ganska säker på att han inte skulle orka resa bort, men han har vidhållit att det ska gå. Har han kommit till insikt? Har han blivit sämre? Har han börjat ge upp? Återigen är det känslan av att inte veta som oroar mig. Att man är gammal och trött har jag givetvis förståelse för. Jag skulle vilja veta vad som är tillfälliga svackor och vad som är stadigvarande nedåtgående trend.

Jag fattar förstås att de behöver mer hjälp men jag vet inte hur länge de kommer att klara sig själva. Jag vet inte heller hur jag ska lösa det, när den dagen kommer. Det ända jag kan göra nu är att rensa i kalendern och planera in ett besök.

2 tankar på “Oro över skuttiga föräldrar

  1. Tyvärr är det väl så att åkommorna kommer smygande med åren om man får leva. Hos min mamma blev det i alla fall så och det ena ledde till det andra. Dock var hon glasklar i huvudet in i det sista.

    Om din mammas minne blir sämre så kommer du att märka det. Det är tydlig skillnad på normal åldersglömska och demens. Det handlar liksom om andra saker…

    Tack och lov så finns hemtjänsten när man inte klarar sig själv längre och tur är väl det. Även om den inte är så bra så fyller den en funktion för som anhörig orkar man inte påta sig ansvaret i längden. Man får stötta på annat vis i stället.

    • Tack för kloka ord. Jag tror inte att det är demens, det har gjorts många utredningar men ändå blir man vaksam på olika tecken. Det kanske bara betyder att jag bryr mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.