En trotjänare

Det är märkligt hur man kan bli fäst vid vissa saker. Att det är lite svårt att släppa taget. Trots att det bara är ett nyckelfodral.

Jag har ett nött och ganska smutsigt fodral till mina nycklar. Det är, eller åtminstone var, turkost. Jag köpte det under mitt första gymnasieår. Jag och min bästis Marija var ofta ute på shoppingturer där vi drömde om att bli vuxna. Vi ville vara fria och samtidigt ansvarsfulla och har ordning och reda. Ett nyckelfodral var ett steg mot målet. Nu vill jag fortfarande bli fri, kanske har jag fått/tagit alldeles för mycket av ansvar och ordning och reda genom åren. Marijas vuxenliv kort, hon blev bara 25 år.

Mitt nyckelfodral har dock hängt med i alla år. Tänker på alla lägenheter och alla flyttar där nyckeln fått bytas ut i fodralet. Dragkedjan har gått sönder. Tänker på hur tiden förändrats. I den lilla fickan på sidan, har jag alltid haft några mynt. Då kunde mynten göra nytta: kronor till telefonautomaten, parkering eller lite tuggummi. Nu är det främst tiggarna som ta emot mina mynt.

Mitt nya fodral är ljust och fint. Men det har inga minnen. Inte än.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.