Tågresa hem

I torsdags eftermiddag tog jag min packning, lämnade hotellet och gick mot stationen för att åka tåget hem. Jag tänkte mig en lugn och skön resa men det blev inte riktigt så.

Strax före avgång kom ett sms om att AC-utrustningen i min vagn var trasig och att det skulle bli varmt. Det fanns möjlighet att boka om. Men tyvärr var tiden knapp så varken jag eller mina medresenärer hann utforska dessa möjligheter. Inne i vagnen var det mycket riktigt varmt. Och det tycktes som att det varit varmt länge. Det doftade inte hallon. Det här blev ett givet samtalsämne för alla i vagnen med mycket pust och stön. För det flesta var det bara mindre behagligt men för vissa är det större problem med andringssvårigheter.

Själv var jag väl rustad med vattenflaskor, frukt och bulle. Jag gick till bistron för att finna den stängd. Kaffe kunde jag få och det räckte ju för mig. Men stämningen i vagnen blev verkligen inte bättre av att för resa med en stängd bistro. Ännu mer av suck och stön.

Bakom mig satt ett killgäng. Det sjöng smäktande kärleksballader. Det klagade på doften men hade samtidigt inga problem att dricka öl och äta illaluktande snacks. De flesta andra hade vettet att avstå från alkohol i värmen. Snett mitt emot mig satt ett par med ett litet barn. Barnet var så litet att det satt i knät. Och gallskrek. Jag fattar att barnet inte gillade värmen men jag fattar inte hur föräldrarna tänkt natta barnet, oavsett. Vi var ju inte framme förrän tid 10-tiden. Så där satt jag med min bok bland sång och skrik. Jag längtade hem.

Igår läste jag att SJ har problem med att tågvagnarna inte klara det långvariga värmen. Det kan jag ha förståelse för. Det gör var det kan för att erbjuda andra lösningar, ersättning mm.

Tända ljus

Ett av mina huvudskäl för Göteborgsresan var att besöka Domkyrkan.

För två år sedan gjorde jag en liknade resa: bokade långt i förväg, bodde på samma hotell, planerade för ”Lotta på Liseberg” och massor av fika. Så dog min älskade ögonsten. Jag var tveksam till att resan, det var direkt efter begravningen men jag tyckte att jag behövde göra något för att inte fastna hemma och allt var redan bokat och betalt. Jag tog begravningen mycket hårt, det var då jag verkligen förstod, så resan till Göteborg blev inte så lätt.

Jag minns inte så mycket av den tiden, det mesta är borta i någon form av dimma. Jag minns att jag skrev lappar till mig själv. Som någon form av dagsplaner. Jag fixade inte att tänka klart, så jag kollade på lappen, gjorde som det stod och kunde pricka av. På så sätt blev dagarna fyllda av promenader och jag såg till att få i mig mat och fika. Det fungerade ända tills att jag besökte Domkyrkan för att tända ljus.

Det var förstås känslosamt att gå in en kyrka men samtidigt väldigt fint med ljusrummet som finns där. Tårarna rann och det är helt okey. Men så gick jag in i kyrkorummet, hörde orgelmusik och allt brast. Jag satt i en bänk och hulkade, oförmögen till annat. Jag vet inte hur länge jag satt där eller hur jag kom där ifrån, allt var bara mörkt.

Den här resan var annorlunda. Jag har under åren som gått lärt mig mycket om min egen sorg. Jag har lärt mig att leva med den. För att visa för mig själv att det inte är tomma ord, gick jag in i Domkyrkan och kände efter. Jag tände ljus. Jag minns händelsen men mitt fokus är inte på den. Nu kan jag vara i nuet, tända ljus, tänka på alla fina minnen min ögonsten gav och bära med mig honom i hjärtat med stolthet och värme. Det känns bra.

Ibland kan jag behöva denna typ av konkreta handlingar för att visa för mig själv att allt blir bättre. Det blir påtagligt. Det är fint.

Den umbärliga

Den umbärliga av Sigrid Combüchen är en bok om Ida Bäckmann. Det är dock ingen renodlad biografi utan snarare en essäbok. Ida Bäckmann levde 1867-1950 och var under en tid något av en kändis, dock inte alltid omtyckt. Hon hade någon form av fling med Gustaf Fröding, något oklart även efter man har läst denna bok. Detta beror bland annat på att mycket av det Ida själv sagt och skrivit, förnekats av andra. Ida Bäckmann var även vän med Selma Lagerlöf.

Jag hade inte hört talas om Ida Bäckmann tidigare men under läsningen har jag googlat en hel del. Hon är inte helt lätt att komma in på skinnet och så här i efterhand är det svårt att veta vad man ska tro. Det gör Combüchens bok så intressant. Hon låter Ida vara så komplex som en människa kan vara och hon ifrågasätter gamla sanningar och bidrar med nya perspektiv. Det blir utmanande och intressant.

Den udda kompositionen av boken kan vara svår till att börja med men mot slutet har jag full förståelse för valet. Något som jag verkligen gillar med boken är språket. Så målande och träffande och många fina ord som de var länge sedan jag använde. Det var en fröjd att läsa.

Sömn och mardrömmar

Mina hotellnätter i Göteborg gav god sömn. Jag sover så gott i sköna sängar. Jag tror även att mörkläggningsgardiner har en mycket positiv effekt på min sömn. Här hemma är det aldrig riktigt mörkt. I de rum där det finns rullgardiner, är det alldeles för tunna och ljusa för att kunna ge mörker.

En morgon vaknade jag tidigt. Alldeles för tidigt då frukostserveringen inte öppnat än. Så jag somnade om. Och drömde hemska mardrömmar. En sådan mardröm som är ytterst verklig med personer och platser som jag känner igen.

Jag tycker att det är intressant hur kroppen kan reagera så på en dröm. Hjärtslag som rusar, andning som flämtar och muskler som spänns. Jag var helt slutkörd när jag vaknade. Jag undrar lite över funktionen. Är det så att jag bearbetar känslor jag haft och känner igen i drömmen? Eller kan det vara så att kroppen förbereder mig inför kommande utmaningar dvs hur jag kommer att känna och reagera? Eller är det bara en dröm, helt utan funktion?

Jag är nyfiken man samtidigt inte superintresserad. Inte så att jag orkar läsa böcker och forska i ämnet. Det skulle däremot vara intressant med ett föredrag eller liknande. Några timmar skulle jag kunna tänka mig att lyssna till vad andra vet och tror om våra nattliga drömmar verkan.

We have a dream

We have a dream är en helt fantastisk utställning som visas på Göteborgs Stadsmuseum under sommaren och början av hösten. Den har tidigare varit i Stockholm och ett antal andra orter men jag har missat den helt. Nu är jag väldigt glad att jag tog chansen att se utställningen.

Utställningen är en del av ett större projekt. Det är en bok, en webbplats, utställning, foton, text och ljudfiler. Det handlar om människor som gjort något för vad de tror på och om mänskliga rättigheter. Som jag förstår det är det flera skolor som använder sig av material. Det tycker jag är väldigt bra och jag hoppas att många ungdomar få chans att delta i diskussioner och chans att inspireras.

Fotona är svartvita fotografier av personerna, helt fantastiska bilder. Till bilderna hör texter om vad de kämpar för och varför. Jag blev både tagen och djupt inspirerad. Vilken kraft som finns i dessa människor! Så mycket de kan åstadkomma. Och vad är min dröm? Vad vill jag åstadkomma för att världen ska bli lite bättre.

Jag rekommenderar gärna denna utställning. Efter Göteborg ska den tydligen vidare till Kristianstad. Om det inte är möjligt med ett besök, så kolla gärna på deras webbplats: http://wehaveadream.se/

Le pain Français

Av alla Göteborgs caféer har Le pain Français en speciell plats i mitt hjärta. Vid mitt första besök, för 17 år sedan, var det mer som ett bageri med café-del och idag är det en kedja med många caféer och restauranger. Genom åren har det blivit många besök vid de olika caféerna.

Under denna vistelse ville jag gärna tillbaka till caféet för mitt första besök, det ligger inte så långt från Linneplatsen så med spårvagnen var jag snabbt där. Stället är renoverat men känns igen. Dock, det är inte lika trångt längre. Då, för sjutton år sedan, var det kö långt ut på gatan.

Det känns som en annan tid. Att jag överhuvudtaget hittade stället berodde på en väninna som läste ”Allt om mat”. Då fanns inga bloggar utan väninnorna frossade i tidningen. Då var denna typ av bageri, som satsade på franska bröd och gott kaffe, ovanliga. Det var inget vanligt konditori, hade special mjöl mm vilket då var så unikt att folk köade. Min väninna trodde att jag skulle gilla stället och det hade hon alldeles rätt i.

Vid veckans besök valde jag en kombo med bröd, olika ostar, salami, lufttorkad skinka sallad mm, som jag kunde kombinera ihop själv. Det var så gott. Enda nackdelen var at jag blev jättemätt, det var svårt att få i sig alla godsaker. Är ni i Göteborg, så rekommenderar jag gärna ett besök.

 

Vinga

I tisdags tog jag en tur till Vinga. Genom åren har jag hört om Vinga och Vinga fyr, läst om Vinga och även sjungit om Vinga. Men jag har aldrig varit där och nu var det dags.

Resan från Lilla Bommen i Göteborg till Vinga tog 1 tim och 15 minuter. Det är ligger alltså nära Göteborg. På vägen ut ser man både norra och södra skärgården. För mig som jämför med Stockholms skärgård, är det mest några spridda öar.

Resan jag gjorde innebär en timme på ön. Det räckte för att ta en liten promenad till den gamla fyren, båken och andra byggnader. Men så mycket mer hann jag inte. Ön är liten så det skulle vara möjligt att upptäckta det mesta på bara några timmar.

På ön finns Vingas vänner. Det är personer som värnar om Vinga, guider och sköter om Taube-museet som finns på ön. Guiderna fanns överallt. Det är trevligt men även något irriterande. I dagens tider vill ju alla ta bilder. Det hade varit kul att få ta en bild utan en Vinga-guide. Men det var inte möjligt då de bevakade alla sevärdheter.

Hemresan gick samma väg som ditresan, så det blev ingen rundtur. Det blev en trevlig tur och jag är glad över att ha varit där.

 

Liseberg

För mig innebär sommarbesök i Göteborg, även besök på Liseberg. Jag kände mig lite trött men så snart jag gick in genom grindarna blev jag pigg och glad. Det är något med stämningen. Trevligt! Det är jag inte ensam om att tycka. Det var väldigt mycket folk, mer än under mina tidigare besök.

Efter att ha strosat, fikat och kollat på folk drog jag mig mot Stora Scen för allsång ”Lotta på Liseberg”. Jag hade dock ingen sittplatsbiljett och hade ett hopp om en sista-minuten-plats. Men ack, jag var alldeles för sent ute. Kön var jättelång. Jag kom ungefär två timmar innan men de som köat längst hade redan suttit där några timmar. Jag valde att säkra en bra ståplats. Jag stod längst fram. Det innebar att jag såg allt från sidan men jag hade å andra sidan inte folk framför vilket gjorde att jag såg bra.

Det var väldigt bra stämning när programmet väl kom i gång. Lotta är inbjudande och artisterna bidrar med värme. Däremot fick jag se hur vakterna får kämpa i samband med insläppet. Folk som kommer försent, missar sina platser dvs efter ett visst klockslag fylls på med publik från sista-minuten-kön, för att så många som möjligt ska få komma in och sitta. Men de som kommer försent är inte trevliga. Det var som att det handlade om liv eller död. Jag förstår att det kan vara jobbigt att missa något som man sett fram emot under längre tid men samtidigt har man nog själv ett visst ansvar. Som jag ser det finns det gränser för hur otrevlig man kan vara mot en vakt, när man själv gjort del. Å andra sidan, en kvinna var så upprörd att hon skakade, det gick inte att lugna henne. Då kan man ju ana att det ligger bakom, att det finns annat som gör att hon inte mår bra.

Efter programmet var det skönt att få sitta ner en stund eftersom jag stått upp under så många timmar. Jag fortsatte att njuta av Liseberg och studera människor. Det var en så skön och fin kväll att jag ville njuta så länge som möjligt.

Att strosa i Göteborg

Tåget i söndags morse tog mig till Göteborg. Det var väldigt skönt att få lämna hetta och komma ner till ett somrigt och mer uthärdligt Göteborg. Jag har haft riktigt fina dagar.

Söndagen och måndagen ägnades allra mest om att strosa runt och ta in atmosfären. Det blir väldigt många steg och jag kan i efterhand ångra att jag inte hade bättre skor. Mina sandaler är bra men benhinnorna skriker efter dagar på kullersten. Jag promenerade i stan, fönstershoppade, besökte några butiker som inte finns i Stockholm, gick i parker och besökte caféer. Göteborg är ett paradis för en café-älskare som mig.

Tyvärr var jag lite dagvill. Jag tänkte inte på att jag reste på en söndag. Min plan var att besöka ett antal museer men dessa är förstås stängda på måndagar. Det vet jag men som sagt, jag hade inte koll på dagarna. Det gjorde att det fanns än mer tid för strosade, att fika och att sitta på en bänk i trädgårdsföreningen och läsa en bok. Det är så avkopplande, underbar egentid och effektiv återhämtning.

Pendeltågstankar

SL och pendeltåg är något som upptar många tankar och diskussioner. Rulltrappsproblemet kvarstår och stationen Stockholm City är fortfarande stängd. Det tarvar en del byten för många människor, att ta sig till stan.

Det som intresserat mig under de senaste är den information som SL ger. Den är nämligen olika, beroende på vem som informerar. De ger olika råd om var man ska byta till tunnelbana och hur man lämpligaste gör sina byten. En del råd är bra men en del är rejäla omvägar. Någon informerade inte alls. Att lita på information känns inte helt relevant. Som van resenär kolla man upp information och olika alternativ. Tycker synd om ovana resenärer och turister. Känns inte rimligt att det ska vara så svårt att ge bra information.

Tågen sägs alltså inte stanna vid stationen Stockholm City. Det är inte helt sant. Av någon anledning stannar vissa tåg där för personalbyte. Jag vet inte vad anledningen är. Men självklart har jag förståelse för att det känns lite nesligt för många resenärer, när tågen stannar med stängda dörrar.

Något annat som hänt är att rulltrapporna tydligen är känsliga för vikt. Om man har tungt bagage, rekommenderas man att ta hiss. Det står personal och informerar så det kan bli lite rörigt.

Ser med spänning fram emot hur detta ska lösas. Och jag hoppas att kollektivtrafik blir en valfråga i landstingsvalet.