Efter ägnat en del av dagen till att sitta framför datorn och kolla på en lång föreläsning i statistik, ville kroppen varken ha mer av koffein eller socker utan fysisk aktivitet. Sega tankar valde mellan en promenad och simning och tillslut trillade polletten ner och jag tog en promenad till simhallen.
Lördag i simhallen kan var ganska stimmigt. Många barn och barnfamiljer har hittat dit, vs även hel del föräldrar, civila kläder eller i badkläder som vaktade och hejade på sin barn. Folk överallt. I motionssimdelen fanns även någon som tränade starter, flera som försökte lära sig simma och några få motionärer. Det är många som ska samsas om utrymmet.
Trots brokigheten så blev det bra motion för mig. Jag tänker inte så mycket på det när jag simmar, men det känns i armar och ben när jag kliver upp. Kinderna fortsatte att hetta hela promenaden hem igen. Härligt!
Nu försöker jag på alla sätt och vis hitta motivation till att fortsätta plugga. Statistikboken väntar.
På Gång 
Jag föredrar när det är lugnare och väljer gärna tiderna när det är vuxensimning. Annars ”riskerar” jag att mingla med flera av skolans elever vilket inte blir helt avkopplande…
Det förstår jag. Tänkte på de häromdagen, när jag mötte en ytligt bekant i simhallen. Det är mer avkopplande när man inte känner någon, eller är där med en nära vän. Bland bekanta blir det en annan sak.
Simning är verkligen bra för hela kroppen. Länge sedan jag simmade, borde börja igen…
Det är jättebra, förutsatt att man har tillgång till en fräsch simhall.
Pingback: Känslan av uppgivenhet | På Gång