Gemensamt ljudrum

När jag bodde på olika vandrarhem förra veckan, reflekterade jag över hur olika vi kan tycka om att dela ljud-rummet med andra. Vad är okej och vad är hyfs när det inte finns några skriftliga regler? Personligen vill jag inte se regelverk, däremot har jag gärna en diskussion om respekt, hövlighet och hur vi kan göra varandras tillvaro mer gemytlig. Det är inte så svårt och regelverk känns enbart betungande.

En kväll när jag satt och läste i allrummet, satt ett par och åt mat. De samtalade vilket jag tycker är helt okej. Sedan började mannen skrapa ur sin skål, överdrivet där skeden klingade skarp mot kanten otaliga gånger. Han avslutade med ett litet trumsolo på olika tallrikar, burkar och glas. För min del blev det en paus i läsandet. Var detta verkligen nödvändigt? Hur kul är det egentligen för en 50-årig man och skramla med porslin?

Ett annat par tyckte om att laga mat. Efter tiotiden på kvällen. Halv elva fylldes alla våra rum av doften av stekt ägg samt ljudet av en visslande man. Självklart ska man få använda självhushållet. Men finns det något sätt att visa hänsyn till sovande gäster (och de som vaknade)?

Vid frukosten, som jag åt i restaurangen, hörde jag åter igen ett rejält slammer då en person körde runt med skedet i tallriken på ett ljudligt sätt som jag inte hört sedan lekskolan. Därefter vidtog ett sörplande som åtminstone inte var tillåtet när jag var liten. Nu var jag så nära att säga till, eftersom jag trodde att de var samma personer som gårdagen, men när jag vände mig om satt där en liten, aningen förvirrad kvinna. Vad har jag för rätt att bry mig om andras sörplande?

Önskar att jag hade svaret på frågan för idag när jag åkte tåg, stötte jag återigen på personer som mycket ljudligt sörplade i sig sitt te eller om det möjligen var kaffe. Varför? Är det godare om man dricker så att hela vagnen hör?

Som sagt, jag har inga rätt eller fel. Jag märker att jag reagerar samtidigt som jag märker att de här personerna knappast gör det. Vad är rimlig hänsyn?

Annonser

15 thoughts on “Gemensamt ljudrum

  1. En intressant frågeställning, men svår att svara på. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg ”Min frihet-din frihet” som handlade om just detta fenomen. När någon tar sig friheten att tex skramla med skeden så inkräktar det på någons annan frihet att ha lugn och ro. Inte så lätt att dra gränserna. / I skuggan av Arvid och Lydia

  2. Det är så olika saker man reagerar på. Jag tror jag är ganska tolerant i mycket, men inte allt. Det är jobbigt när det går över ”gränserna”. Då får man ställa sig frågan… är det de som överskridit ”anständighetsgränsen” eller är det jag? Att jobba med sig själv gäller hela livet, har jag förstått.

    Det du berätter tror jag inte jag brytt mig om, bara registrerat och kanske smålett… Adra saker kan få mig till att bli surkärring… 🙂

    • Visst reagerar vi på olika saker men frågan gäller snarare om vi behöver visa hänsyn och respektera att vi är olika. Eller behöver vi enbart respektera det som vi själva reagerar på?

      • Självklart måste vi visa hänsyn och respekt Det är grunden för att ”leva tillsammans”… Funderade vidare på det här när jag var ute på promenad. Det du upplevde… hade jag haft en dålig dag, varit på dåligt humör, ja, då hade jag nog reagerat, inte annars.

        Man ska självklart visa hänsyn. Bor man på vandrarhem tycker jag att man inte självklart kan tro att det ska vara knäpptyst. Nu vet jag inte hur högt ljudet var på mannen eller porslinet eller hur det nu var.

      • Respekterar din syn men håller inte med. Om man inte få minsta chans till sovro, finns ingen anledning att betala för det. För mig är det inte konstigare än att vi inte får störa varandra i hyreshus nattetid.
        Men som sagt, frågan gäller inte var en enskild person tycker, utan om hur vi kan sätta oss in i andras situationer, tänka till om hur vi beter oss.

    • Känner igen mig. Samtidigt är det sällan ett problem efter som det flesta jag träffar på har gått i samma skolsystem och fått liknande uppfostran. Det innebär att vi äter med stängd mun, vi leker inte med maten och vi klaffsar inte i onödan. Om någon råkar rapa, är det av misstag som personen ber om ursäkt för.

  3. Även om det vore bra att kunna blunda med öronen tror jag att jag i allmänhet lyckas vara överseende (åtminstone om jag mår bra). Men om jag inte får sova kan jag bli gaalen! Glömmer aldrig när vi bodde på pittoreskt hotell vid ett tyskt bytorg när vi insåg att det vackra burspråksfönstret var mycket OTÄTT! Och att man hade JÄTTEkul på torgets uteservering, som stängde VÄLDIGT sent (ungefär när vi skulle upp igen). En karl brölade högst och gapskrattade efter varje (egen) replik. Det var ungefär som att försöka sova under hans bord…
    Om tankar kunnat döda den gången…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s