Skamkänsla

Ett tandläkarbesök kan ju se så väldigt olika ut och det här är svårt att skriva om. Jag har ju varit med om en hel del olika besök sedan i höstas; mycket värk och nya upplevelser. Nu började behandlingarna gå mot sitt slut. Jag tror att nästa behandling är den sista för denna gång.

Det senaste besöket var dock en pärs för mig. Det skulle göras olika avtryck och hela munnen fylldes med utrustning och klegg. Att fixa med underkäken gick bra. Men när det var dags för överkäken kom obehaget. Det var så trångt i munnen och långt ner i halsen att kräkreflexerna retades. Det känns obehagligt, jag hulkade, tårarna sprutade och det var svårt att ha kontroll över situationen. Jag försöktes andas lugnt genom näsan, tandläkaren och sköterska stöttade mig men vad kan man göra när kroppen reagerar som den vill.

Nu gick allt bra och inga olyckor skedde. Men som jag skämdes. Jag bad om ursäkt hur många gånger som helst. Det sitter verkligen långt inne att hulkande är privat, inget man göra hos Folktandvården. Men samtidigt – vad kan man egentligen göra när främmande föremål retar i halsen? Efteråt var jag helt slut. Och jag tror att det mesta var psykiskt, att skammen var det som tärde mest.

När jag satt på pendeltåget hem, med ett lugnade kopp kaffe, tänkte jag på hur lite vi vet om varandra. Vad har alla medresenärer varit med om under dagen? Vilka trauman döljs i alla tomma blickar?

 

 

Annonser

9 thoughts on “Skamkänsla

  1. Jag skäms inte längre hos tandläkaren. Det är ffe hemskt jobbigt varenda liten undersökning men jag har inte ångest varje gång innan. Släpp skammen om du kan.

  2. Men nu skriver ni om skam igen. Har funderat så mkt på ordet. Om man helst ska sluta känna skam varför är det då negativt att vara skamlöst?
    Bortsett från det tycker jag att det är helt normalt att gulla hos tandläkaren

  3. Åh, vad jag känner igen! Jag tror jag ska kvävas varje gång. Eller kräkas. Eller både – och.

    För väldigt länge sen (efter skoltandläkarn) hade jag sån tandläkarskräck att jag smet i flera år. Fick tips om en jättesnäll tandläkare, gick dit och försökte verka cool. Han tog mig i (den säkert kallsvettiga) handen och sa: ”Är du rädd?” ”Ja” pep jag ömkligt. Sen hjälptes vi åt, med pauser, information etc. Min tandläkarskräck försvann småningom, däremot inte kväljningarna. När han gick i pension fortsatte jag hos hans efterträdare.

    När vi ska utmana mina kväljningar o kvävningar säger jag: ”Ni vet att det här är det värsta jag har.” O så hjälps vi åt, jag känner att de hejar på mig.. För mig känns det bättre redan av att skita i att hålla masken, då slappnar jag av bättre. Skämmas gör jag inte, tycker det är starkt att jag inte smiter. 🙂

    • Tänk vilka känslor dessa tandläkarbesök sätter igång. Jag ska i alla fall ta med mig presenter till tandläkaren och sköterskan nästa gång. De är värda uppskattning.

      • De gör stor skillnad. Redan när mina barn var små var det ju helt annan inställning till hur man behandlar barn än på ”gamla goda” femtiotalet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s