Blygsel eller fåfänga

Mitt intresse för mitt utseende är begränsat. Jag är mån om att klä mig snyggt. Däremot sminkar jag mig sällan, håret se ut som ett skatbo som lever sitt eget liv och jag tänker mer på hälsa än utseende.

Ikväll såg jag mig själv i spegeln. Jag accepterar att jag ser ut som jag gör men har inget emot att ändra kroppsform. Så såg jag mina blåmärke: stora blaffor på ena skinkan och några mer normalstora på benet. Genast slogs jag av tanke att jag inte kan gå till simhallen som planerat.

Var kom den tanken ifrån? Är de fåfänga? Eller blygsel? Jag borde ju kunna simma även med blåmärken. Ändå är det något som tar emot.

Ibland har jag svårt att förstå mig själv.

6 tankar på “Blygsel eller fåfänga

  1. Kan det vara en sorts skam över hur kvinnor kan få blåmärken? Dvs av män? Att folk ska tro att du är en misshandlad kvinna?

  2. Att dra blickar till sig kan ju kännas jobbigt, oavsett om man är utan blåmärken eller med. Jag har t.ex. en rejäl tatuering som drar blickarna till sig, vilket gör att jag – som inte är det minsta exhibitionistiskt lagd – undviker simhallar, fast jag inte skäms över varken tatueringar eller kropp. Jag vill bara vara ifred.
    Men om du gillar simhallar så är det klart du ska gå, med eller utan blåmärken 👍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.