Hur viktigt är utseendet egentligen?

Väldigt många, kanske alla, vill känna sig fina. Men hur viktigt är utseendet egentligen?

Jag har funderat på det ganska mycket under den senaste tiden. Var går gränsen mellan ett hälsosamt förhållande till att få känna sig fin och ett mer negativt förhållande att inte acceptera sin kropp? Jag tycker inte alls att det är givet. Eller rättare sagt, ofta är det ingen konst, men jag upplever att det är allt mer förekommande med människor i gråzonen.

En och annan blogg som jag ibland gör besök hos, har ju mer än enstaka bilder på solbränna, frisyrer, kroppsmått, smal mage mm. Inget fel i det. Ofta sunt och trevligt. Men ibland, anar man en viss självupptagenhet som man även kan ana har en botten i dålig självkänsla. Jag kan absolut inte veta, dömer ingen, men när ska man bry sig? När kan man uppmuntra att en person har en fantastiskt fungerande kropp som är värd att älskas och accepteras? Och när ska man bara acceptera att någon vill ändra sitt utseende?

Själv brukar jag tänka på vilken förebild man vill vara för barn. Det brukar vara ett bra test. Jag blir dock alltmer osäker på om det fungerar längre. Det har ju även med mina egna preferenser att göra.

Som ni förstår har jag inga svar på mina egna frågor. Att börja skriva om det, formulera frågor och problemet, så kanske jag kommer lite närmare svaret.

Annonser

11 thoughts on “Hur viktigt är utseendet egentligen?

  1. Jag ogillar egentligen komplimanger angående utseendet, men det är så väldigt vedertaget och inrutat att det är svårt. Åt barn brukar jag dock kunna omformulera mig.

    • Jag håller med, jag tror vi har mycket att lära i hur vi uttrycker oss. Jag tycker att det är trevligt när någon ger komplimanger när någon ser ut att vara trygg, glad, pigg, nyfiken, harmonisk mm. Men smala ben och storlek på byst imponerar inte på mig.

  2. Det är svårt, människor med en skev kroppsuppfattning lyssnar sällan på andra. Jag har ett dotter som är sådan. Hon har enorma problem med hennes näsa, problem som ingen annan av oss (hon har tre syskon) ser men det går inte att resonera med henne kring detta. Vi, familjen, har fått acceptera att vi inte når fram i denna fråga.
    Vad gäller utseende kanske jag är en dålig förebild för mina barn, jag har tänkt på det men tillskillnad från dem så började jag korrigera mitt utseende efter att ha fått fyra barn när jag var i 40 års åldern. Det har jag pratat med dem om.

    Jag känner att vad gäller vuxna så har jag inga som helst åsikter om vad dom gör med deras utseende och vad anledningen till det må vara. Vi har alla olika ideal.

    Tillskillnad från pysbloggen ovan så blir jag rädd över att det idag anses ”fel” att ge folk (kvinnor) komplimanger för utseendet – man kan vara fin på olika sätt och varför får inte utseendet vara ett? Det behöver ju inte handla om bildskönhet utan något som strålar?
    Svår fråga till morgononkaffet!

    • Jag vill inte ge upp, alla människor kan mogna, ändras, komma till insikt och harmoni. Jag tror inte på att anklaga sig själv.

      I ett större perspektiv tror jag dock att om vi ska förändra världen, ideal mm, så måste vi börja med oss själva.

  3. Jag kom på en till sak efter kaffekopp två. Det är viktigt att inse att han har ett utseende men att man inte är sitt utseende.

  4. Min uppfattning är att hälsomässiga skäl är en grund för tex. viktuppgång eller viktnedgång. På något vis är det viktigt att man trivs med sig själv men det får inte vara andras ideal som styr. Alla dessa bantande mammor överför garanterat en hel del till sina barn och framförallt då flickorna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s