Eftersom jag inte läser så många deckare och spänningsromaner så har jag svårt att göra jämförelser inom genren, däremot kan jag beskriva hur jag upplevde att läsa ”Den fallande detektiven” av Christoffer Carlsson. Boken är del två efter ”Den osynlige mannen från Salem” i serien om polisen Leo Junker.
När jag läste den första boken var jag tveksam, då den inte levde upp till förväntningarna. Av någon oklar anledning köpte jag ändå del 2 som väntat på mig här hemma. När jag nu tog mig an boken minns jag inget av den förra boken och jag upplever denna berättelse som långsam och lågmäld. Den har ett personligt berättande och ett intressant perspektiv. Och den innehåller en del råhet.
För mig var det svårt att hålla isär karaktärer och hänga med i tidshoppen som görs i berättelsen. Däremot är Stockholmsskridringarna bra och temat intressant och det gör att jag fortsätter läsandet och mot slutet faktiskt gillar boken. Det finns något speciellt med boken, något personligt och gripande. Och den är tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa nästa del.
På Gång 
Pingback: Mästare, väktare, lögnare, vän | På Gång