Att respektera varandras tid är något som ofta kommer upp i våra bloggar och diskussioner. Ingen gillar att komma försent men möjligen ser vi olika på allvarhetsgraden i företeelsen, vi är olika tolerant kring orsaker till förseningen. Om det nu är möjligt att generalisera.
Idag har jag följt prinsdopet via tv och media. Jag har studera hur gäster anlände, hur de blev fotograferade och klev upp för trappan och in i kyrkan. Och hur en gäst kom alldeles för sent och bröt mot etiketten med dunder och brak i direktsändning.
Jag mår nästa dåligt varje gång jag ser det. Klippet sprids. Fy så jag skulle skämmas. Vet faktiskt inte hur jag skulle hantera det.
– Är det egentligen någon skillnad mellan olika förseningar?
– Om någon bryter mot etiketten, ska man då verkligen fortsätta att sprida det? Eller är även det ett etikettbrott?
– Vad gör man om när det mest pinsamma händer?
Jag ska sova på saken.
På Gång 
Jag har inte sett klippet men tänker att idag får vissa saker spridning på tok för lätt. Vi vet ju inte anledningen bakom det vi ser. Fast det kanske inte är hela världen heller? Om det mest pinsamma händer så spelar det roll just där och då, sedan är det ju historia.
Bortsett från det så avskyr jag att vänta på människor. Att inte passa tid är ett oskick.
Bra tankar. Jag vet inte heller den riktiga orsaken men det låter som något som man hade kunnat planera för. Men vem vet.
Skön inställning att se det som historia när något pinsamt händer. Men är man sig något då?
Jag lär mig att saker och ting spelar mindre roll än jag tror. Fast då talar jag om att göra bort sig på ”roliga, pinsamma” sätt och inte genom att vara plump och otrevlig
Det har jag också lärt mig.
Jag ogillar när folk inte meddelar om de blir sena, det kan ju finnas tusen anledningar som förklarar men att bara släntra in sent blir det nej på. Någon minut hit eller dit må vara, men som sagt.
Så sant. Samtidigt, när det gäller vissa saker så kan man ju inte meddela. Det är bara att komma i tid eller inte alls.
För min del är det en principsak att vara i tid och är det i princip alltid. Vissa saker rår man inte över men jag har noterat att det alltid är samma människor som kommer för sent. Det gillas inte 😦
Jo, många kommer nästan alltid försent. Men inte alla. Några råkar ut för saker då och då. Då blir det svårare för mig att vara principfast.
Innan jag blev sjuk var jag alltid i tid, gärna före också för att vara säker men sedan har jag blivit något av en tidsoptimist. Jag har lätt för att tappa bort tiden fast jag har klockan ställd och planeringen klar. Så visst kommer jag sent en och annan gång och får be om ursäkt för det.
Ringer gör jag oftast när jag ser att jag kommer ca 10 min eller mer sent annars brukar jag hoppa in i bilen och hoppas på grönt ljus hela vägen.
Kanske därför jag kan tänka lite som Maria, har jag väl kommit sent är det bara att be om ursäkt och sedan gå vidare. Det som har hänt, har redan hänt och kan inte ändras på 🙂
En lagom avslappnad inställning.
Dottern (25 år) och jag kollade på serier igår (scenen utspelades 1943) och där stod en man i ösregnet och väntade på sitt möte. Dottern frågade
-gjorde ni så innan ni kunde ringa, stod i regnet och väntade?
Ja, det gjorde vi fast jag upplever att folk passade tider bättre förr. Numera ringer folk och säger att dom är sena när jag står och väntar. Är det samma personer som gör det ofta så går jag. Jag har andra saker för mig än att vänta
Det är så svårt att jämföra, det är så mycket annat som är skillnad. Då hade man tex inte lika många avtalade tider, ingen översvämmad kalender med dubbelbokningar. Det var en helt annan tidspress.
Jag väntar inte heller i evighet men jag är inte heller sur i evigheter. Där är jag mer förlåtande.