Idag skulle jag ha varit på födelsedagskalas. Min älskade ögonsten, fyller 13 år. Igår kväll fick jag meddelande om att firandet blev inställt då hans mamma blev inlagd på sjukhus. Kände i hela kroppen att detta inte var bra.
Chattade med barnets pappa under kvällen, försökte få honom att inte ge upp. Men han visste att hans fru inte hade lång tid kvar att leva. Läkarna talade om veckor, kanske dagar. Det var timmar.
Igår kväll och i natt har jag varit både orolig och orimligt ledsen. Som att man anar, kanske vet inte ändå inte vill ta till sig. När jag vaknade av beskedet om bortgång, så blev jag inte överraskad, bara väldigt ledsen och arg. Så orättvist.
Befinner mig nu i någon form av handlingsförlamade sorg. Så svårt att kunna skriva något vettigt, något tröstande till alla som delar sorgen. Så svårt att kunna göra något som lindrar. Så svårt att kunna göra något överhuvudtaget.
Jag tror att jag skriver det här, allra mest för min egen del. Att sätta ord på det orimliga. Att försöka hitta ord för en sorg som jag varit förskonad från. Att hitta sätt att ta mig ur handlingsförlamningen.
Å, känner med dig.
Tack!
💛
Ledsen å allas vägnar – ingen kan göra någonting annat än bara finnas och lyssna, ingenting lindrar mer än kanske tid
Så sant. Tar en stund i taget.
Så sorgligt. Ingen trettonåring ska behöva uppleva det här. Livet är inte rättvist…
Verkligen inte rättvist men något vi får lära oss att hantera. Tack för visad omtanke.
Jag instämmer i att ingen 13-åring skulle behöva uppleva detta. Dessutom sin födelsedag, om jag förstått det rätt! Trist, kommer att grumla många födelsedagar framöver för honom, misstänker jag.
Tröstekram till dig!
Tack för omtanke.
Det var verkligen mycket tråkigt att höra. Sorgen är svår för man kan liksom inte komma undan den. Saknaden och tomheten är bara definitiv.
Kram
Tack för insiktsfulla ord. Just nu försöker jag kära mig att hantera sorgen.
❤
Ping: Att skriva i sorg | På Gång
Ping: Lång lördag | På Gång