Handlingsförlamade sorg

Idag skulle jag ha varit på födelsedagskalas. Min älskade ögonsten, fyller 13 år. Igår kväll fick jag meddelande om att firandet blev inställt då hans mamma blev inlagd på sjukhus. Kände i hela kroppen att detta inte var bra.

Chattade med barnets pappa under kvällen, försökte få honom att inte ge upp. Men han visste att hans fru inte hade lång tid kvar att leva. Läkarna talade om veckor, kanske dagar. Det var timmar.

Igår kväll och i natt har jag varit både orolig och orimligt ledsen. Som att man anar, kanske vet inte ändå inte vill ta till sig. När jag vaknade av beskedet om bortgång, så blev jag inte överraskad, bara väldigt ledsen och arg. Så orättvist.

Befinner mig nu i någon form av handlingsförlamade sorg. Så svårt att kunna skriva något vettigt, något tröstande till alla som delar sorgen. Så svårt att kunna göra något som lindrar. Så svårt att kunna göra något överhuvudtaget.

Jag tror att jag skriver det här, allra mest för min egen del. Att sätta ord på det orimliga. Att försöka hitta ord för en sorg som jag varit förskonad från. Att hitta sätt att ta mig ur handlingsförlamningen.