Inte så noga

Börjar få ordning på julklapparna. Högarna växer här hemma. För mig är det paketen, att få ge, som är viktigaste på julen. Jag älskar att överraska.

Jag vill gärna påstå att jag inte är så kräsen i maten under julen. Lite sill, lax, Janssonsfrestelse så är jag nöjd. Ett år fick jag varken sill eller lax, det var ett trist julbord med köttbullar, korv och bruna bönor. Erkänner att jag åt snällt men gnällde i en veckas tid efteråt.

I år har jag ännu inte bestämt var jag ska fira jul och nyår. Det är så mycket sjukdom och oro i familjen så jag gissar att dagsformen hos min familj avgör vart jag tar vägen. Jag har ju min lilla bil, som jag fyller med julklappar. Då kan jag åka dit familjen vill ha mig. Jag är flexibel.

När det gäller nyår så har jag ingen tradition. Nyårsfirande behöver jag ju inte bestämma än. Det är lång tid kvar. Framförallt – det är inte så noga.

Tankar från dagen – vänskap

Igår gick mina tankar till en gammal skolkamrat. En nära vän. Eller bekant? Vi var väldigt nära men nu har vi inte träffats på mer än 15 år. Vi umgicks en hel del även efter skoltiden. Men efter min skilsmässa har vi inte haft kontakt. Kändes märkligt när jag var nyskild eftersom min vän hade kontakt med min exman. Sedan har tiden gått

Så igår ramlade jag över en nyhet om en brand där tre personer omkommit i det lilla samhället där min vän och hans familj bor. Litet samhälle innebär enstaka hus så oron har grott i mig det senaste dygnet. Å ena sidan anade jag att det var hans grannes hus men var inte alls säker. Nu har jag äntligen hittat en artikel som ger en beskrivning som inte stämmer in på min väns familj. Fortfarande lika tragiskt en inte lika nära

Ska det verkligen behövas en mordbrand för att jag ska ta kontakt igen? Hur många andra vänner saknar jag på samma sätt, där tiden rinner iväg och kontakten blir alltmer sporadisk? Är vi fortfarande vänner eller har tiden gjort oss till bekanta?

Det här är något jag vill ta reda på. Det är jag som kan göra det. Ingen annan.

Samtal med frisören

Att ta hand om mitt hår, har varit akut de senaste tre veckorna. Livet har velat annat men idag hade jag och frisören tid för varandra. Jag går nästan alltid till samma ställe men frisören kan variera. Det brukar bli bra.

Dagens frisör var pratglad och vi pratade om väder och skidåkning. Han saknade snön. Han har bott i Sverige några år och nu hade han sett fram emot att få testa att åka skidor. Han hade tänkt att tillbringa julledighet i Hammarbybacken men samtidigt var han väldigt orolig för att bryta benen. Han hade en positiv och nyfiken inställning, glad som ett barn när han pratade om skidor.

Normalt sett pratar jag inte så mycket med mina frisörer pga av en fadäs tidigare. Men just det här samtalet var så glatt. Mannens beskrivning av hur man plogar på en isbelagd sjö för att kunna åka något han inte var säker på vad det hette. Han tyckte att det var så häftigt. Och jag tyckte att hans beskrivningar var jättespännande.

Berikande samtal, banal men kul. Jo, det är sådant som kan göra en grå söndag riktigt glad.

Avstressande bad

Igår berättade chefen att hon skulle köpa badbomber till sina barn. Hon berättade en söt historia och sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Förrän ikväll.

Allt om krävdes var en aning i ögonvrån när jag var inne i en butiken. Inbjudande badbomber låg i en vacker korg. Jag är visserligen vuxen men jag ville verkligen ha en sådan bomb.

Hemma igen, så tappade jag upp ett bad och lät bomben brisera. Inte så roligt som jag trodde men otroligt skönt. Bubblande och lent och bara väldigt härligt. Verkligen superskönt efter en aktiv dag.

Fler badbomber i livet – det måste jag komma ihåg. .

Julhandel

Har ägnat eftermiddagen och kväll åt julhandel. Det innebär att jag strosar runt i affärer och letar inspiration och perfekta julklappar till familjen. Och mig själv. Mer än hälften av alla inköp blir till mig själv. Det tycket jag är bra.

Under mina besök i olika affärer och gallerier, så studerar jag människor. Många är glada och förväntansfulla, andra är effektiva men det finns en hel del som jag inte förstår. Det finns kvinnor som har med sig både syster, mamma och svärmor på shoppingturen. Men ändå är det ingen som tar hand om barnen. Jag får kryssa mig fram bland vilda barn som någon borde ta hand om. Jag förstår inte riktigt hur någon kan tycka att det är kul.

Ett annat exempel som jag studerade var en familj; mamma, pappa och två döttrar på IKEA. Det lilla tjejen pekade på nästan allt och sa ”Pappa, pappa – en sådan önskar jag mig”. Pappan svarade inte. Det var liksom omöjligt eftersom frun höll en evighetslång monolog där hon klagade på mannen. Den äldre dottern hade hörlurar i öronen. Helt orimligt hur de kan stå ut men denna situation. Jag begriper inte att de fixar en sådan shoppingtur.

Nu ska jag packa upp alla mina fynd och börja slå in julklappar.

När dagen vänder

Häromkvällen var jag och såg ”När dagen vänder” av Paul Claudel som spelas på Stridbergs Intima teater i Stockholm. Det är en kärlekshistoria med flera inblandande parter. Pjäsen skrev 1905 och jag gissar att den speglar den tiden.

Språket är vackert, poetiskt men kanske inte helt naturligt. Scenen är enkel men effektiv. Det är en mycket välspelad pjäs: Maria Salomaa, Simon J Berger, Johan H:son Kjellgren och Richard Forsgren gör väldigt bra rolltolkningar.

Tidvis är pjäsen väldigt intressant. Men i mitt tycke finns delar som bara är märkliga. Pjäsen är 3 timmar och 20 minuter lång och det är alldeles för långt. Mellan första och andra akten är den en kort paus, man kan resa sig men inte lämna salongen. Efter andra akten får man en kort paus, lite för kort för att hinna fika.

Min totala upplevelse är därför tudelad. Att det är välspelat räcker inte för att jag ska vilja rekommendera detta till andra. Men vad jag förstår så har den fått bättre recensioner än vad den får av mig, bla Svenska Dagbladet.

Alla kan hjälpa till

Ikväll har jag varit på en väldigt intressant informationsträff. Kommunen där jag bor, tillsammans med Svenska Kyrkan bjöd in till en kväll på temat ”Flyktingkrisen – Vi kan alla göra  något.

Nu vet jag mer om hur situationen ser ut i landet och i min kommun. Jag har lärt mig nya begrepp och fått en inblick i hur många olika myndigheter som är engagerade. Fick en hel del information om hur man praktiskt kan hjälpa till tex som god man, jourhem, familjehem, delta i språkcaféer eller en integrationskör!

De ensamkommande barn som kommer till min kommun är ofta killar över 14 år, snittåldern är ca 16 år. Kommunen kan inte samla in kläder men de välkomnar julklappar men påminner om att det måste vara nyinköpta saker som passar 16-åriga killar. Kyrkan har i viss mån klädinsamling men hänvisar till second hand såsom Myrorna eller Röda korset. Nästa helg ska de samla in varma sovsäckar.

Inser att jag inte har så stora möjligheter att hjälpa till. Mycket hjälp behövs dagtid då jag jobbar. Men alla kan göra något och jag kan skänka pengar till dess att jag kommer på annat sätt att hjälpa till.

Dramatik

Lördagskvällen blev en riktig teaterafton. Jag började med att se genrepet av ”Vingklippt”. Därefter blev det en fikapaus innan jag gick vidare till en annan scen och såg ”Cockfight”. Två väldigt olika föreställningar, en mångfald som jag tycker om.

Att teater betyder mycket blir mer och mer tydligt för mig. Det gör något med mig, att ta del av teater gör skillnad. Eftersom min stora hobby är att skriva, så är det ofta texterna jag tänker på, texter som inspirerar mig.

Nu har min nyfikenhet på pjäsmanus tagit mig över tröskeln och jag har anmält mig till en kortare kurs om att skriva dramatik. Det ska blir spännande att få lära lite mer om ämnet. Vet inte alls om det passar mig, men vill göra testa. Det är något jag ser fram emot.

Cockfight

Bar-teater dvs att gå till teatern, köpa något gott i baren och sedan sätta sig för att njuta en pjäs, visst låter det som en bra idé. Idéen testas på Kulturhuset stadsteatern och igår var jag där. Och jag är mycket förtjust i konceptet. Ett jättebra sätt att umgås på.

Pjäsen som spelades heter Cockfight. Det handlar om en ung, vilsen man som inte riktigt kan bestämma sig för om han vill leva med sin pojkvän eller sin nya flickvän. En middag för alla tre kan vara ett sätt att få svar. Det är ett relationsdrama med mycket komik. Det är fantastiskt hur bra det roliga och det sorgsna går ihop utan att bli fars eller plumpt.

På scenen ser vi: Vanna Rosenberg, Patrik Hont, Christer Fant och Albin Flinkas. Alla gör bra insatser även om jag Albin Flinkas är den som mest får med sig publiken. Å andra sidan är detta hans scen och han har stor erfarenhet av att välkomna publiken. För man känner sig verkligen välkommen till kvällen och upplevelsen.

Hoppas verkligen att de fortsätter med Klara Nätter och fler kvällsföreställningar. Hit vill jag ta med många av mina vänner. Det här vill jag dela med många.

Vingklippt

Igår var jag på KulturhusetStadsteatern och så genrepet av ”Vingklippt”. En monolog som framförs av Ida Steén och det gör hon på ett föredömligt sätt.

Det handlar om en kvinnlig stridspilot. Hon blir gravid och måste sluta flyga. Hon kommer tillbaka men inte som flygande pilot utan som den hand som styr en drönare. De här är en monolog om vad som händer med en människa vars drömmar förändras och det är en berättelse om vad som händer med en människa i krig.

Det är bra. Jag är förstås grymt imponerad av hur man kan fixa en monolog, en text på uppemot 90 minuter. Det är ett begränsat format på pjäsen och jag tycker att det fungerar. Pjäsen spelas i Kilen, en liten scen men trista stolar och jag tycker att det är ett bra val av scen.

För mig blev det en fin start på en teaterafton. Inte så att pjäsen går rakt in i hjärtat men det sätter ändå igång en del tankar. Det kan behövas.