En mans doft

Igår på teatern satt jag bredvid en man som doftade väldigt gott. Näsan ville dras åt hans håll, doften var verkligen inbjudande att komma nära. Men mannen kom i sällskap av en annan man så jag tyckte inte att det passade sig med närkontakt. Jag fick sitta och sniffa i smyg.

När andra akten skulle börja, kom mannen tillbaka ensam. Hans sällskap hade tydligen gett upp. Återigen satt jag i hans doft vilket var väldigt angenämt.

Så bröts förtrollningen. Mannen tog upp en snusdosa och det är ju en doft som inte alls attraherar mig.

Underbart är kort!

Topplopp

Någon gång i våras såg jag till att få en plats till Topploppet. Det kändes som en bra idé och jag tänkte mig en lång och fin träningssommar. Så har det dock inte blivit av många olika skäl och nummerlappen föll i glömska. Jag anmälde mig exempelvis till en målarkurs utan att tänka på det skulle krocka tidsmässigt.

Men mot slutet av sommaren började det hända saker. Jag har tagit reda på att värken i benet inte är farlig, tvärtom det går att stretcha bort. I lördags hejade jag på alla som sprang ett halvmaraton i Stockholm vilket verkligen inspirerade mig. Springlängtan började växa samtidigt som luftrören började värka och rossla. I början på veckan fick jag besked att kursen var inställd.

Jag vet att jag inte borde försöka jogga när luftrören rosslar. Men i morse fick jag ett infall att leta fram nummerlappen och bege mig till Hagaparken. Jag hade ju tänkt mig loppet som en morot, ett delmål men nu kom tanken att det kan vara starten på något. Sämre än så här kan det inte blir, jag är ju på botten och vill upp. Ett lopp kan vara inspiration att se till att bli bättre. Jag behöver verkligen komma igång.

Jag vet inte om det kommer att fungera. Loppet var trist och min egen insats var urusel. Ska dock testa att hänga upp medaljen som en påminnelse om nödvändigheten i att träna. Förkylningen i lungor och luftrör är ju inte enda orsaken till mitt usla resultat. Jag har en lång träning framför mig för komma i högform. Men jag har i alla fall startat. Jag är På Gång. Igen.

 

Cabaret

Det var en stor lycka att knipa ett biljett till kvällens genrep av Cabaret på Stadsteaterns stora scen (Stockholm). En glad avslutning på arbetsveckan och svängig start på helgen.

Föreställningen är glad och fartfylld och man känner ju ingen en del av musiken. Jag har dock aldrig sett Cabaret förut, så jag kunde inte storyn. Stadsteaterns uppsättning passar mig eftersom det inte är så mycket naket, visserligen en del juckande men mycket hudfärgad tyg och burleska scenkostymer.

Om jag hade valt fritt, hade jag nog vald andra skådisar. Albin Flinkas är väldigt bra men det vara flera andra roller som inte kändes helt bra, som att något saknades. Det är okej men inga oförglömliga skådespelarinsatser. Flera av skådisarna når inte ut i hela salongen, som om det agerar enbart för några rader. De får inte heller igång publiken. Vi klappar med i musiken eller engageras på annat sätt.

Det blev ändå en fantastisk kväll, kul att se, jag känner mig glad och vill sjunga med i musiken. Jag gillade även delar av scenografin, dock inte alla kostymer. Det är bra sånginsatser. En lättsam underhållning och en trevlig fredagskväll.

 

Omvärlden känns nära

Den här veckan har omvärlden känts väldigt när och jag har känt mig väldigt okunnig om den.

Då jag passerar Centralen i Stockholm åtminstone två gånger per dag, så ser man en hel del. De senaste dagarna jag sett nya aktiviteter, en ny typ av resenärer, nya insamlingsboxar och en hel del poliser. Det väcker tankar och massvis av frågor.

  • Vad har egentligen hänt i flyktingarnas hemländer? Hur ser egentligen framtiden ut?
  • Vad händer med alla som kliver av tåget? Ger vi bra hjälp och stöd?
  • Vad kan jag göra för dem? För att förändra situationen i deras hemländer? För att hjälpa dem nu?

Jo, jag ser på nyheter och jag läser tidningar. Men jag tycker ändå att det är svårt att förstå. Jag tycker att det är svårt att hur jag kan göra nytta. Jag vill inte bara se på. Jag vill göra skillnad.

Så ock på jorden

Var på bio igår och såg ”Så ock på jorden”. Jag gillar svensk film och jag gillade ”Så som i himlen”. Jag har läst några recensioner av filmen med blandade åsikter och jag hört flera bekanta rekommendera filmen.

Min upplevelse är ganska neutral. Det är tidvis mysig stämning i filmen, några bra skådespelarinsatser och vackra vyer. Men storyn är alldeles för tunn. Det håller ju inte för en hel film. Det finns dessutom intressanta sidospår som inte tas om hand, de rinner ut i sanden vilket är väldigt trist. Filmen är fysisk och högljudd med mycket skrik och skrän. Alla låter väldigt mycket, med enda undantaget av ett spädbarn som alltid är tyst!

Jag fick en trevlig biokväll tillsammans med väninnorna men det är inte en film jag rekommenderar till andra. Spar tid och pengar till annan film.

Nedkopplade tankar en fredagskväll

Jag har vant mig väl att leva i ett informationssamhälle. Jag är nästan alltid uppkopplad. Ofta går jag direkt från jobbdatorn, hem till fåtöljen och datorn. När jag reser bor jag på hotell med wifi och datorn är alltid med. Jag googlar, skriver, läser, shoppar, bloggar, lyssnar på radio och mycket annat. Det är en naturlig del av mitt liv.

I torsdags fick jag inse att något har hänt med min bredbandsanslutning. Jag kan inte koppla upp mig. Tror att det tog mindre än åtta minuter innan jag börjad känna mig rastlös och efter ytterligare några minuter börjar jag känna en viss informationsbrist. Jag kan ju inte göra något, jag har ju inte tillgång till all den information jag behöver.

Det här känns ju inte alls bra. Har ingen prognos när felet kan vara åtgärdat. Ska jag leva så här? Är det ens möjligt? Mobiltelefonen är förstås ett substitut men den duger inte till alla mina behov.

Anar att bristen på uppkoppling skulle kunna vara en faktor som får både stress och depression att bryta ut för många. Och jag har redan fått en helt annan inställning rättigheter till bredband och annan uppkoppling vilket landsbygd kämpar för.

Funderar på var det finns wifi. Bibliotek, caféer, köpcentrum, jobbet. Det är till sådana platser jag ska ta mig i helgen. Under tiden får jag skriva och spara för senare publicering. Och drömma om allt jag ska göra när uppkoppling är tillbaka igen.

Och om denna text någonsin blir publicerad – ja då har något positivt hänt!

Förlagd läsglädje

Har förlagt en pocketbok. Troligen har jag glömt den på pendeltåget. Jag satt där och läste och 1½ h senare inser jag att boken inte ligger i väskan. Det enda jag har kvar är ett minne att jag tittade extra noga omkring mig när jag klev av, som att jag redan då hade en känsla av att något saknades.

Känslan nu är att jag ”måste” köpa en ny bok, samma titel. Måste – som ett starkt behov. Det är helt otänkbart att inte få veta hur det går i berättelsen. Jag måste få läsa klart.

Samtidigt hoppas jag att boken blir upphittad. Att boken blir till glädje för någon annan. Förlagd läsglädje för mig, men läslycka för någon annan!

Min typ av bekymmer

Sitter och klurar men finner ingen lösning.

En nära släkting fyller snart 50 år och jag vill förstås ge en fin present. Personen vill inte bli fira, önskar sig inget och har fullt upp med alldeles för många bekymmer i livet. Nu försöker jag komma på den optimala presenten som hen kan uppskatta trots att hen inte vill bli firad.

Jag älskar att ge presenter, lägger ner en hel del tankemöda och engagemang för att hitta rätt present och jag brukar vara en mästare på att hitta bra gåvor. Men det här är jättesvårt. Att personen bor i mindre stad och inte har så mycket ledig tid, gör allt så svårt.

Jag klurar och googlar men nu måste jag nog sova på saken.

Tolerans

IMG_3113(1)Jag har upptäckt att jag allt oftare försöker göra mina medmänniskor mer toleranta med varandra. Jag har aldrig tidigare tänkt på det som tolerans men jag börjar ana att det är ett område som är viktigt för mig.

Hittills har jag arbetat mycket med respekt. Att vi som människor ska respektera varandra. Jag pratar ofta om det, förväntar mig det av vänner, kollegor, och medlemmar i olika grupperingar och sammanhang där jag är med. Men jag tror inte att det räcker.

Jag tror att vi även måste acceptera mer att vi är olika. Jag tror att vi måste försöka förstå varandra, var öppna för olikheter och ha en tolerans för andra människor. Jag upplever att en del människor gömmer sig bakom ordet respekt. De säger att de respekterar, är artiga, men gör inte särskilt mycket mer än att hålla sig borta. Alltför många nöjer sig med att konstatera att vi tycker olika, men gör inga försök att förstå vad olikheterna grundar sig i. Alltför många gör inga försök att närma sig varandra.

Medmänsklighet, respekt, tolerans är viktigt för mig. För jag tror på ett samhälle som kännetecknas av dessa ord. Det är en sådan värld jag vill leva i.

Regn

Det har regnat rejält i mina omgivningar. Hade väl läst om varningar men inte riktigt tänkt så mycket på det. Regn hör ju till hösten. Men att köra bil när skyfallen kommer var faktiskt inte alls så angenämt.

Hjälp så snabbt sikten kan förändras. För mig känns naturligt att sänka hastigheten, så var det för många men långt ifrån alla. Och med stänk från andra bilar kan sikten bli minimal för en stund. Önskar att fler tog det lugnt i sådana situationer och anpassar hastigheten efter vädret.

Därtill är det förunderligt hur snabbt enorma vattenpölar kan bildas. Riktigt läskigt att köra igenom. Man vet ju inte vad de kan dölja men det är ju inte alltid möjligt att ändra riktning. Även här önskar jag mer support från mina medtrafikanter. Att hålla avstånd vore ju toppen.

Känner stor respekt för vädret och dagens regn är en tydlig påminnelse om att ta det försiktigt i trafiken. Men det gäller ju inte bara mig utan alla som är ute i trafiken. Kör säkert!